Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1856, sida 1

och ädelmod Raymond att bli den förs hufvudet öfver bröstvärnet och ropade till banditerna att vända om ut i öppna sjön. Svaret blef en vil riktad kula, som träffade skansen helt nära Raymonds plats. Grefven svarade med tvenne skott, det ena ning. I Det var dessa skott, som Strimm och Aston hört, såsom vi förut berättat. Grefven tog andra vapen, fortsatte sin eld och träffade tre andra af banditerna. . Pirogen stannade. Sannolikt hade roddarne blifvit dödade, ty mindre-öfvade händer förde nu årorna. Båten vände och skred långsamt tillbaka till fartyget. Raymond, som ej fäste uppmärksamhet vid vindens riktning, förvånades öfver att se sig ötvergifven af nybyggarne, men trogen sin pligt, lemnade han ej sin post, utan beredde sig på att tillbakadrifva ett nytt anfall, som utan tvifvel skulle bli vida farligare än det förra. Plötsligt hörde han bakom sig buller af steg .. det var nybyggarne, som kommo antågande, alla försedda med vapen. Den gamle Aston gick i spetsen, och en ung qvinna slutade tåget. Nybyggarne hade på det bevekligaste bedt grefvinnan qvarstanna i blockhuset, men alla böner voro fåfänga: hon hade beslutat dela den gemensamma faran. — Veten J då icke, hade hon svarat på deras böner, — veten J icke, att under det långvariga kriget i Bengalen, då Dupleix kommenderade tusen Fransmän och tiotusen Hinduer från Decan, deltogo alltid mitt lands qvinnor i striden, upptogo sina stupade bröders eller makars t angripande; ban lyfte, omedelbart efter det andra, och dödade tvenne män at båtens besättvapen och hämnades hjeltemodigt de fallne? Jag är en dotter af kriget, har sedan barndomen vants vid krutrök och vill ej stanna vid trossen, då så mänga tappre män våga lifvet för mig. Strimm och hans vilda vänner klappade händerna af förtjusning öfver dessa ord. De skulle med glädje följt grefvinnan till urskogarnes mörker eller oceanens afgrund. Under förevändning att visa vägen, gick Paul framför grefvinnan, för att tjena henne till sköld. Grejven berättade hvad som händt. Ett slags krigsråd blef nu hållet: alla ansågo för sannolikt, att ett nytt anfall skulle ega rum, och