Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1856, sida 1

— — — — lopp, enär laxen genom dessa hindrades att gå upp i strömmen; och 4) att en på billighet grundad rättegångsordning skulle uppgöras, så att båda parterne måtte kunna erhålla upprättelse för mot dem begångna förnärmelser. Till dessa den 4 Juni (23 Maj) 1851 framställda fordringar, fogades, den 26 (14) Juni samma år, åtskilliga förklaringar, ibland hvilka de till andra punkten hörande voro af fölJjande lydelse: Det skall vara tillåtet för innebyggarne i de finska socknarne Ustjoki, Enare och Enontekis att obehindradt idka fiske uti hafvet och dess vikar, samt att dervid betjeua sig af sina egna båtar och fiskeredskap, med vilkor likväl att de undvika de platser, hvarest anläggningar (etablissements) redan finnas, och att de afhälla sig från att på 23 versts afStånd närma sig bostäder, tillhörande de vid hafvet bosatte innevånarne. Oberoende af denna rättighet, skola de ega att, med de norska fiskarenas medgifvande, deltaga i dessas fiske, under förpligtelse att ställa sig till efterrättelse de för de infödde gällande stadganden, och skola de derjemte ega rätt att landstiga vid kusterna öfverallt, der sådant behöfves, blott de undvika att på förbjudna ställen idka fiske. För sådant ändamål skall norska regeringen vid södra kusten af Varanger-fjorden utvisa ett område, 2! verst ( mil) i längd samt 1 verst (64 mil) i bredd, hvarest de finska innebyggarne skola ega rätt att uppföra hus för sitt eget bruk, magasiner till bevarande af sina båtar och redskap, och der några af dem kunna qvarstanna under vintern för att vårda båtarne, fiskredskapen och öfriga effekter, som der blifvit qvarlemnade. Denna fordran, som nu för första gången framställdes, och hvilken gick derpå ut, att en del af Norriges område, beläget vid en af dess fiskrikaste, aldrig tillfrysande, hafssjordar, skulle öfverlemnas till Ryssland för att af vissa dess undersåter bebyggas, kunde icke annat än hos de norska fullmäktige väcka förvåning. Den blef också på det kraftigaste af dem bestridd, ibland annat på grund deraf att, då de förevarande underhandlingarne, enligt deras förmenande, endast borde afse att på grundvalen af 1751 ärs gränsetraktat öfverenskomma om de förändringar i traktaten, som i tidernas längd blifvit behöfliga, dessa underhandlingar, genom att omfatta ett så helt och hållet nytt och för Lapparnes och deras renhjordars existens främmande föremäl, skulle komma att erhålla en utsträckning och en betydelse, som de sedan 1833 plägade underhandlingar för ingen del haft, och med afseende å hvilka de fullmäktige således äfven voro i fullkomlig saknad af förhällnings-ordres. Det ryska ombudet tillkännagaf då, att dess regerings instruktioner föreskrefvo, att formligen afslå hvarje förslag, som hade till syfte att såsom grundval för de nu upptagna underhandlingarne lägga 1751 års traktat, hvilken Ryssland ansåg på intet vis för sig bindande. Oaktadt de norska fullmäktige visade, att denna traktat åberopats vid, och blifvit lagd till grund för, alla de föregående underhandlingarne om denna fråNER FE MI ARANDA —k— ——————