Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1856, sida 1

ga, vidhöll dock den ryske fullmäktigen si afgifna förklaring, som han ytterligare förny ade den 30 (18) Oktober 1851. Sedan di norske fullmäktige ytterligare bemött såva påståendet om 1751 års traktats icke-giltig het, som anspråket på ett vidsträcktare del tagande i fisket i Varangerfjord, samt ådaga lagt det skadliga inflytande, som tillfredsstäl landet af samma anspråk skulle komma at medföra, och de farliga slutföljder, som af et sådant medgifvande kunde dragas, äfven ef. ter de förklaringar Ryssland senare afgifvit angående sina afsigter med afståendet från Norriges sida af det begärda området vid Varangerfjord, — ett afstående som dessutom, enligt Norriges statsförfattning, icke kunde ske, — så framställde de norska fullmäktige, hvilka, om möjligt, ville undvika alla ytterligheter, följande kontraförslag: Innebyggare i Ustjocki, Enare och Enontekis socknar skola äga rätt att öfverenskomma med Norska Fiskare om att med deras båtar och under de vilkor, som de gemensamt kunna bestämma, idka fiske i Hafvet och Hafsbugterna, dervid de dock alltid måste komma att ställa sig till efterrättelse de rörande denna näring i Norrige gällande, Lagar och Författningar.? Emot detta kontraförslag invändes från ryska sidan, att det upphäfde den af de finska Lapparne oafbrutet utöfvade och, enligt den ryska fullmäktiges mening, på häfd grundade rätt att i Varangerfjord idka fiske för deras egen räkning och dessutom innebure ett alltför ringa vederlag för den fördel, norska Lapparne skulle erhålla genom den dem erbjudna (inskränkta) betesrätten i Finland. Det förkastades derföre och detta oaktadt de norska fullmäktige visade, att de finska Lapparne aldrig idkat detta fiske annorlunda, än på det i kontraförslaget angifna sätt; att fiskerättigheten, i öfverensstämmelse med 1751 års traktats ord och mening, endast finge utöfvas af Lapparne, då de med sina hjordar uppehöllo sig i Norge: att det nu vore fråga om att inrymma en ännu vidsträcktare rätt icke allenast åt Lapparne, utan äfven åt bofaste finske undersåter i de tre nämnde socknarne; och att, äfven om man från norsk sida skulle vilja gå ryska regeringens fordran till mötes, Norges lagstiftning förhindrade regeringen att göra det, enär hon icke egde rätt att till utländningar medgifva större frioch rättigheter, än som vore förunnade landets egna barn. Ledda af samma begär att i det längsta undvika alla ytterligheter, föreslogo emellertid de norske fullmäktige, att man skulle lemna frågan om sfiskerättigheten in suspenso och emellertid öfverenskomma om en viss ärlig afgift i ersättning för betesrätten. — Äfven detta förslag förkastades, och den 30 (18) Okt. förklarade den ryske fullmäktige underhandlingarne slutade och att hans regering ifrån och med den 15 derföljande Sept. komme att spärra gränsen. Sedan underhandlingarne sålunda blifvit afbrutna, förnyade ryska regeringen d. 20 Dec. 1851 sitt tillkännagifvande, att gränsen från och med den 15 Sept. följande året komme att spärras, samt vidhöll sitt yrkande på fiskerätt uti Warangerfjord, så vida man från Nor