Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1856, sida 1

NN —— — — — —— ——— — — — ———— beslöto vidtaga så kloka och försigtiga åtgärder som möjligt, för att tillbakaslå detsamma. Raymond gjorde ett tecken till grefvinnan och visade henne fartyget, som låg för ankar längst ut i viken. — Ja, ja, hviskade hon; — stjernljuset är mig tillräckligt, för att kunna igenkänna det: det är Malacca, Surcoufs fartyg ... Bantam är der ... Men Surcouf! Min Gud, min Gud! Hvad har blifvit af honom! — Nina vänner, sade Raymond, vändande sig till nybyggarne; — ombord å detta fartyg befinner sig en man, som vet eller tror sig veta allt hvad som tilldrager sig inom våra råmärken. Hans villfarelse var ännu för några dagar sedan sanning; nu kan den lända honom till olycka. Han tror bland annat, att vi äro fem, ehuru vi äro fjorton, tack vare vår sköna beskyddarinna. — Er skyddling! afbröt Aurore. — Vår flende derborta, fortfor grefven, — förbereder sig således på att angripa endast fem stackars enslingar, föga fruktansvärda i hans lögon. Vi kunna förträffligt begagna oss af denna villfarelse, och om Ini viljen hedra mig med ert förtroende, skall jag framställa en fälttågsplan för innevarande natt. Alla nybyggarne räckte sina händer åt grefven och gåfvo honom enhällig rättighet att efter behag träffa sina åtgärder. Öfverste befälhafvaren för den lilla armåen, den ädle grefve Raymond de Clavires, f. d. hofmannen i Versailles, började genast studera terrängen lika sorgfälligt, som Hannibal dagen före Trasimenus-slaget undersökte nejdens naturbeskaffenhet kring den sjö, i hviken han följande dagen ämnade störta Sempronii tjugofemtusen Romare. Raymond kände sina pligter dubbelt heligare, emedan en qvinna oåterkalleligt beslutat dela stridens faror; han erinrade sig sina förfäders, i Torquato Tassos Joarusalem odödliggjorda ridderliga utrop: Hvad skulle franska hofvet säga, om man visste, att vi nekat beskydda en qvinna! — Det gällde att segra till. hvarje pris. Utvägen att fly genom skogen var farligare än en strid. Vilddjur ströfvade i Samarangs ogenomträngliga skogslabyrinter. Man de denna natt deras förfärliga rytande ännu oftare och ursinnigare än vanligt, sannolikt tillfölje af gevärsskotten, som ödemarkemas ekon tusenfalldigt uttrepat. Oräkneliga blod