Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1856, sida 1

ges sida ville komma i åtnjutande af betes rätten i Finland; tilläggande, att i fall norsk; regeringen vore hågad att, på de förut före slagna grunder, uti hvilka dock den modifika tion nu gjordes att frågan om egna upplags platser vid Warangerfjord ställdes i bakgrun den, ånyo öppna underhandlingar rörande den na fråga, kejserliga regeringen dertill vore be. . redd, förutsatt att dessa underhandlingar blef. vo tillvägabragte innan den 15 Juli 1852. DS detta förslag lika litet nu som förut kunde a Norge antagas, afböjde man öppnandet af nya underhandlingar derom, men fästade tillika ryI ska regeringens uppmärksamhet derpå, att det vederlag, som tillkomme Finland för den betesrätt, norska Lappar hade uti storfurstendömet om vintern, borde sökag uti den motsvarande rättighet, finska Lapparne hade om sommaren i Norge och icke uti Lapparnes secundära och vilkorligt medgifna rättighet att delstaga i det norska fisket. I hopp att derigenom kunna bereda ett uppskof i gränsspärrningen, hvars sannolika bedröfliga följder för båda rikenas Lappar man på det varmaste utvecklade och sökte få behjertade, föreslogs en ytterligaro inskränkning af betesrätten i Finland, erbjudande det oaktadt åt de 3 finska socknarnes innebyggare samma rätt att deltaga i fisket, som i norska kontraförslaget omnämnes. Men äfven dessa medgifvanden förkastades af ryska regeringen, som den 10 Juli 1352 lät sin härvarande charge daffaires förklara att gränsen oåterkalleligen komme att spärras ifrån och med den 15 Sept. samma år. Det återstod då icke för norska regeringen annat, än att, å sin sida, äfven stänga gränsen mot de finska och ryska Lapparnes ströftäg och att förbjuda dem att 4 Norges kuster idka jagt och fiske, hvilket äfven under d. 4 Sept. 1852 egde rum, under förklarande att Norge icke kunde åtaga sig ansvaret för de möjliga olyckor, som häraf kunde uppkomma. I afseende å de tvenne punkterne, angående laxfisket i Tana-elfven och öfverenskommelses träffande om en rättegångsordning, förklarade sig Norge beredt att derom i Stockholm öppna nya underhandlingar, hvarefter, sedan Ryssland äfven ingått derpå, en norsk kommissarie sändes 1853 till Stockholm för att börja underhandlingarne. Men då denne till i Jan. 1854 förgäfves väntat på ankomsten af en rysk underhandlare, nöägades han med oförrättadt ärende återvända till Christiania. Enligt ett från Rysslands sida sednare väckt förslag, bestämdes väl att dessa underhandlingar under sommaren 1854 skulle ega rum i sistnämnde stad, men någon finsk kommissarie afhördes icke heller der; — och hela saken afstannade, utan att någon bestämd öfverenskommelse, långt mindre något fördrag, kunnat tillvägabringas.