Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1856, sida 1

2 SE bo, för att underhandla om förändringar eller tillägg till gränsetraktaten emellan Sverge och Danmark af den 2 Okt. (21 Sept.) 1751, för så vidt densamma var tillämplig för norska och finska förhållanden. — Dessa kommissarier öfverenskommo då att uppgöra en ny traktat, i stället för att göra ändringar i eller tillägg till den äldre. Det oaktadt upptogs tiden med allehanda nya fordringar och mera EE två norska och två finska kommissarier i Åeller mindre sväfvande yrkanden från finsk sida, så att slutligen underhandlingarne i Åbo . afbrötos, för att senare, 1841, återupptagas i Petersburg. — Ehuru man här öfverenskom om nya stadganden i afseende å begränsningen af flyttlapparnes betesrätt, beteslegans upphörande samt invånarnes uti åtskilliga finska socknar rätt till jagt och fiske utmed Norges kuster, punkter rörande hvilka Ryssland yrkade nya bestämmelser förutom de äldre, i traktaten befintlige, ville dock de finska kommissarierna icke afsluta någon ny traktat härom för längre tid än 15 år. De norske fullmäktige voro väl villige till att gå in härpå, men med det uttryckliga vilkor att, efter förloppet af de ifrågavarande 15 åren, 1751 års traktat skullo ånyo blifva gällande, intill dess en ny traktat kunde afslutas. Under förklarande att ett dylikt medgifvande skulle strida emot deras instruktioner, framställde då de finska kommissarierne, å deras sida, den fordran, att, efter de 15 årens förlopp, 1751 års traktat skulle ånyo blifva gällande efter de samma principer, som följdes vid den tid, då traktaten afslutades. I sådant ändamål framlade de således åtskilliga förslag till redaktioner; men då de alla innehölbo lika tvetydiga och obestämda : meningar och de norska kommissarierna förgäfves yrkade på klarhet och bestämdhet i redaktionen, afbröto de sednare underhandlingarne och lemnade Petersburg: Under följande året, 1842, klagade man från ryska sidan öfver att finska Lappar tillätos alt flytta öfver till Norge, utan att de förut utgjort sina skatter till ryska kronan, samt något sednare, under samma år, öfver den skada norska Lapparnes renhjordar skulle hafva förorsakat på de finska Lapparnes betesmarker; och uttryckte man den begäran att sådant för framtiden måtte blifva förhindradt. Med anledning af dessa klagomål upplystes från norska sidan, dels att de till Norge inflyttade ryska Lappar voro få och mycket fattiga, så att. man, långt ifrån att underlätta doras inflyttning, helst ville vara alldeles af med dem: dels att hvarken någon traktat eller folkrätten ålade Norge förbindelse att tillse det de främlingar, som nedsatte sig i riket, uppfyllt sina skyldigheter i hemlandet, dels ock slutligen att den öfverklagade skadan, i fall den, mot förmodan, verkligen egt rum, nödvändigtvis måste betraktas såsom en följd af nomadlifvet samt att dessutom traktaten innehölle bestämmelser, huru, i sådana fall, borde förfaras och skadeersättning utbekommas. I öfrigt vore det obestridligt, att enär de sinska Lapparne drefvo sina hjordar öfver till Norge under sommaren, dessa måste der åstadkomma större skada, än de norska Lapparnes kunde åstadkomma i Finland, hvarest dessas hjordar betade endast om vintern. Emellertid uppmanade norska regeringen samtI lige embetsoch tjenstemän i Finnmarken att på det noggrannaste vaka öfver traktatens opartiska och samvetsgranna uppfyllande. Härefter förspordes under nägra år inga vidare klagomål, till dess, 1847, ryska regeringen ånyo anförde sådana öfver de ödeläggelser, norska renhjordar skulle hafva ästadkommit i Finland, och hvilka påkallat den finska regeringens allvarligaste uppmärksamhet. Denna regering anförde att vederbörande förgäfves vändt sig till norska embetsmän med begäran om rättelse härutinnan