Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1856, sida 2

— Derför att jag väntar frägor, för att kunna svara, sade grefven muntert. Ä — Ah, vänta ej, att jag skall göra er frågor! Ni väntar då förgäfves. Grefven såg utåt hafvet och fortfor att gnola på sin kuplett med en röst lika falsk som Ludvig XV:s lär varit enligt Jean Jacques Rousseaus påstående. Men hastigt upphörde han med denna musiköfning, vände sig till grefvinnan och frågade i lätt ton: — Har ni sett Versailles, fru grefvinna? — Nej, svarade hon torrt. — Äh, ni tyckes hafva tillbringat hela ert lif i Indien? Den unga Kreolskan svarade ej. Raymond böriade nu tala om sina barndomsär, tillbragta inom Versailles föcparker, och öfvergick derefter till sitt älsklingsthema, skildringen af revolutionens gräsliga mordscener, från hvilka icke ens denna kunglighetens, af konstens underverk förskönade fristad blef förskonad. Han talade isynnerhet om Jourdan, tigern i menniskogestalt, som för sina blodiga bedrifter fick tillnamnet hufvudafskäraren. — Jourdan, sade han, — hade af menniskohat, under många är, lefvat ensam i skogarne, men när revolutionen gaf honom tillfälle att tillfredsställa sitt hat wot sitt eget slägte, lemnade han ensligheten och blef bödel, icke för vinnings skull, ty han lät ej betala sig för sitt blodiga handtverk, utan allenast af blodtörst, af hat och förakt för menniskorna. En vanlig bödel lefver af sitt handtverk, de vilda kannibalerna döda ooh äta sina fångar, allt detta är förklarligt och i viss mån ursäktligt, men Jourdan lefde af bröd och grönsaker. — Män, sådane som Jourdan, finnas öfverallt, herr grefve, sade den unga qvinnan med eftertryck på hvarje ord. — Javisst, inföll Raymond; — öfverallt finnas personer, som lefva af bröd och grönsaker. j Grefvinnan lät undfalla slg en åtbörd, som förrådde häftig otålighet; Raymond tycktes ej märka den. — Herr grefve, sade hon; — om vi fortsätta, såsom vi börjat, kunna vi utspinna detta samtål till i morgon, utan att komma till ett mål. . Ni har talat om de faror, som under revolutionen i ert fädernesland aväfvade öfver ert hutvud. De faror, som nu hota, äro tusen gånger