Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1856, sida 1

Astons beteende narrat mig till gapskratt; enär han ofta följt mig på jagt och känner min skicklighet, kunde han ej begripa hvarför min studsare teg, da den hade ett så stort villebräd framför mynningen; hans ögon riktades på mig med ett frågande och ytterst löjligt uttryck, och det dofva tjut, han i bönfallande ton uppstämde, skulle säkert förmått mig att skicka tigerbesten en kula, om jag icke tänkt på vår unga grefvinna, som jag ej ville störa i en sömn, hvilken hon så väl kunde behöfva efter gårdagens mödor. Jag medger, att natten syntes mig ovanligt läng, men jag förkortade den för er och för henne, och den tanken gladde mig. Just som solen rann upp, hoppade tigern till, som om cn stråle genomborrat hans bringa .. han uppgaf ett doft rytande, vände sig långsamt mot skogen, till hvars eviga natt han säkert gerna återvände, ty i tre väldiga språng var han försvunnen. Nybyggarne tycktes mycket belåtne med Pauls berättelse; tillochmed de medlemmar af Strimms band, hvilka ej förstodo ynglingens språk, hade nöje af historien, ty den liflige fransmannens uttrycksfulla åtbörder skildrade så träffande, hvad han omtalat, att deras ögon syntes kunna tolka, hvad deras öron ej förmådde uppfatta. Strimm framställde derefter ett förslag, som emottogs med enhälligt bifall, att nämligen samtlige nybyggarne genast skulle börja uppföra ett slags skans nere vid hafsstranden, inom hvilken vakten kunde finna säkert skydd mot de talrika vilddjuren. Man begaf sig i massa till stranden, och af den ifver, hvarmed arbetet bedrefs, var det lätt att se, att säkerhetsvaktkuren före natten skulle vara färdig. Grefve Raymond deltog en stund med broderlig jemlikhet i arbetet, men sedan han på de öfriges föreställningar lemnat detsamma, närmade han sig grefvinnan, som tagit plats under några frodiga strandvexters sblomsterhvalf och såg utåt viken med det lugna vemod, som åsynen af hafvet ofta ingifver. Raymond steg fram och gjorde ett uttrycksfullt tecken, som genast förstods. I — Ja, sade hon, — ni har rättighet att vara förundrad öfver den försäkran, jag gaf er i går afton. — En falsk larmsignal! sade Raymond leende; — fienden kommer icke alltid då man väntar honom.