Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1856, sida 1

ofta sina unga elever till akademien. Så delade den fattige med den rike, och utbytte kunskaper mot ett lugnt och lyckligt lif under studierne. Hela denna vackra inrättning har man genom införandet af ett nytt system, börjadt år 1820, förstört, och i stället kastat ut ungdomen redan vid 9:de året långt från föräldrahuset, blottställd för fattigdom och förförelser, först i skolorne och sedan vid universitetet. Sjå inträda studenterno skuldbelastade på embetsmannabanan. Vi förbigå här den presterliga banan, emedan den — oaktadt man har infogat den i det allmänna systemet, förminskat utsigterne dervid, och bibehållit de obefordrades ställning vid sitt minimum, — dock ännu är den drugligaste; hvarföre äfven de fattigaste studerande välja denna banan. Emellertid bör icke förbigås, att den allt mindre och mindre beträdes, och att en prestbrist, som redan försutsades år 1834, nu befinnes i alla stift, så stark att den hotar, att snart lemna församlingarne utan tjenare. Vi kunde äfven förbigå den militära banan, emedan dess beträdande beror af fritt val, och väljes vanligen icke heller utan af förmögnasre ungdom. Att beklaga är emellertid den, ssSom tror sig genom någon förtjenst uti yrket på denna bana, vinna befordran, emedan denna beror af anciennetet, eller lycka. Den äldsta underlöjtnanten blir löjtnant, den äldsta I löjtnanten blir kapten, men med 800 rdr lön, och vid 40 års ålder. Der stannar de flestas befordran. Sedan ungdomslifligheten, som dref dem ut på denna bana, der de icke hafva annat göromål än att exercera, — icke ett enda, som tillfredsställer själen, — afsvalnat, tjena de qvar för att hinna till pensionsåldren. När denna inträffar, söka de afsked och titeln af en högre grad, och vegetera sedermera med medvetandet af att icke hafva gjort särdeles mycket för sin menskliga bestämmelse under hela sitt lif. Huru mycket annorlunda vore det för detta ädla stånd, som i hvarje ögonblick är beredt att gjuta sitt blod för fäderneslandet, om hela landtarmen i fredstider vore sysselsatt med allmänna arbeten. (Se denna skrift 1 Del. 2 H. p. 283.) Då skulle ej blott de följder inträffa, som vi på nämnde ställe anfört; utan officers-kåren skulle erhålla en vida högre bestämmelse, och blifva ett vetenskapligt bildadt stånd. Vid sitt afsked skulle en officer kunna säga hvad han gjort under hela sin tjenstetid, icke som nu: jag har exercerat och utropat papegojelikt de föreskrifna kommando-orden dag ut och dag in 1800 dagari mitt lif; nej han skulle säga: jag har varit med om att bygga en sträcka kanal eller jernväg eller att lyfta Carlsborgs murar några alnar i luften, eller att grundlägga de nya fästen, som Sverge nu måste uppbygga på Bottniska vikens kust. Han kunde på sin ålderdom tacka Gud, att han ej varit en ovärdig utvidgare och försvarare af fäderneslandets gränsor, genom de bidrag han lemnat till landets dels utveckling, dels befästande. Återstår den civila banan. Denna utgår ifrån extraordinarieviäsendet, ett väsen eget för Sverge. Det betyder expectansväsen. Den som vill bli civil embetsman, inskrifves i ett embetsverk såsom extraordinarie, hvarefter han icke har något annat att göra, än att vänta på befordran till någon ordinarie lön och tjenstebefattning. Det verk, hvaruti följderne af detta system visa sig tydligast, är i justitie-revisionen. Uti detta verk inskrifvas nemligen nästan alla, som komma till hufvudstaden för att genomvandra någon gren af den civila banan. Uti detta verk inskrifvas ungefär 25 extraordinarier om året. Vanligtvis få dessa icke någon ordinarie tjenst förrän efter flera år. Alltså finnes det i Stockholm en stor mängd