Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1856, sida 1

ta, och låta de besegrade för sig arbeta. Slafveriet i våra dagar, som ännu finnes på så stora sträckor af jorden, — i Afrika, i Indien, i Ryssland, i Amerikas slafstater — har samma orsak. Äfven i de länder, der slafveriet icke är tillåtet, antager man dock att den klassen, som arbetar, är en klass af lägre rang, inom hvilken hvar och en måste hålla Sig, som ej bör njuta och hvila utom hvar sjunde dag, då deremot de öfriga klasserne få njuta och hvila alla dagar. I nästan alla Europeiska stater delar sig den bildade klassen uti tvenne: en privilegierad klass, som anser sig vara genom sjelfva födelsen bestämd att herrska, äras, styra och njuta, och en annan icke privilegierad, som sträfvar att blifva hvad den förra är, förvärfva sig rikedom, — genom arf, genom giften, genom handel och lyckliga företag eller genom höga embeten, — för att härigenom komma i likhet med den privilegierade klassen, och liksom den, herrska, äras, styra och njuta. Åt den klass, arbetsklassen, — som man likväl icke kan undvara och som anses vara född till det arbete, som de bildade söka undandraga sig, — lemnar man det minsta möjliga arfvode för dess arbete, emedan den ej bör hoppas annat än försakelser. . Det är icke här vår mening att föra hvarken kommunismens och socialismens eller demokratiens talan. Vi vilja blott fästa uppmärksamheten på ett verkligt allmänt faktum, neml. den allmänt gällande meningen, att man anser de menniskor vanlottade, som arbeta, och de menniskor deremot hafva hunnit lifvets mål, som icke arbeta, icke behöfva arbeta, utan endast behöfva välja och uppsöka njutningar. Viaskola visa, att denna förutsättning, denna tro, och det allmänna handlingssätt, som deraf blifva en följd, i det de intränga i alla samhällets och familjlifvets förhållanden, utgöra ett ofantligt misstag, som varit samt är Ännu oisaken till mensklighetens största olyckor. Det synes oss otvifvelaktigt, att om icke både uppfostran, och samhällslagarne förändras och erhålla en ny rigtning, som utgår ifrån en aldeles motsatt förutsättning rörande arbetet och njutningen, skola revolutioner uppstå inom de civiliserade samhällena, som skola föra menniskorna tillbaka under despotismens herravälde, eller förnya skådespelet af det största och det mest civiliserade samhällets, det gamla Roms, varnande öden, då forntidens högsta kultur och vackraste samhällsförfattningar gingo under, och nedföllo ifrån den högsta blomstring till intet, och hela jorden öfverhöljdes af mörker. Allt detta måste vi förutsäga för vår nuvarande civilisation, om ej arbetets värde inses, om ej arbetet återkommer till ära. Det första vi hafva att visa är, att menniskans jordiska bestämmelse icke är att endast njuta, utan tvärtom att hon får njuta, endast under vilkor att hon arbetar. Vi taga ordet njuta här uti en allmännare betydelse, — både i den negatifva att blott hvila, vara fri från arbete, och den positifva att förnöta tiden i förströelser, och alla slag af nöjen. Uti den H. skrift uttryckes det med det allmänna ordet hvila. Denna lära, att arbetet är vilkoret för hvilan eller förströelsen, är tydligt uttalad i våra heliga urkunder. Uti den märkvärdiga berättelsen om menniskans första utspridning på jorden, finna vi att hon tillsades, att arbeta icke blott för att sjelf lefva, men äfven för att ombilda jorden, som icke bar något annat än tistel och törnen. Med bekymmer, — sådan var Uerrans