Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1856, sida 1

dina lifsdagar. Törne och tistlar skall jorden af sig sjelf bära dig. Men du skall föda dig med säd från äkren. Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett, så länge du lefver. Och Herren lät menniskan gå ut ifrån lustgården (der hon endast njöt) på det hon skulle bruka jorden. (1 Mos. 3: 17—19, 23). Denna lära förekommer derefter på flera slällen i den heliga skrift; t. e Ordspr. 18: 9. 2 Thess. 3: 10; och kon. David säger: Om du föder dig af dina händers verk, då är du säll, då går dig väl. Din hustru skall då vara som ett vinträd i ditt hus, och bära frukt öfver allt; och dina barn skola då samlas som oljoqvistar kring ditt bord. Ps. 128: 2, 3. När Gud utgaf tio Guds bud på Sinai berg, så lydde det tredje budordet fullständigt: Sex dagar skall du arbeta och göra din verk; men sjunde dagen skall du hålla högtidlig, och hvila; och alla, som äro i ditt hus, dina barn, dina tjenare och dina kreatur och främlingen som är gäst inom dina portar, skola hafva ro såsom du. Mos. 5: 13, 14. Men i vår katekes är detta bud afstympadt till: Tänk på att du helgar hvilodagen.? Man ser häraf, att man i tredje budordet i katekesen uteslutit hela försatsen. I urskriften är sabbaten och hvilodagen satt i sammanhang med arbetet. Den redaktion vi hafva af Tio Guds bud i katekesen är äfven i andra afseenden ofullkomlig, hvarföre äfven stora strider uppstått om budordens indelning både i taflor och bud. Till den största ofullkomlighet hörer det stympade upptagandet af det tredje budordet. Detta skedde redan af Fariseerne, såsom vi se af Josephi uppräkning af budorden, och derefter i de första christnas eatechismus. Sådant väckte icke något särdeles uppseende i forntiden, emedan, enligt då rådande begrepp, arbetet var ett ondt, som borde kastas endast på krigsfångar och slafvar. Derefter kom lifegenskapen, som hade samma verkan på begreppet om arbetet. Uti Luthers förklaring af tredje budordet, så väl i hans stora som hans mindre katekes, förekommer icke ett ord om menniskans pligt att arbeta de sex dagarne; hvaraf kommer att slutligen denna pligt, på hvilken menniskoslägtets och folkens Jordiska, — och icke heller så litet andeliga — välfärd beror, blifvit alldeles uteglömd och borttagen utur de christnas moralsystem. Icke heller förekommer i vår katekes något om menniskans pligt till arbete i förklaringen öfver fjerde bönen. Luther säger tvertom, — och detta kan leda till stort missförstånd, — att Gnd gifver utan vår bön dagligt bröd åt alla menniskor, jemväl de onda. Presten finner således vid barnaundervisningen uti vår katekes knappast någon anledning att hos ungdomen inskärpa den i tredje budordet strängt påbudna arbetspligten. Hvar och en finner vigten deraf att denna brist i barnaundervisningen afhjelpes; på det att menniskorna må veta och erinras huru mycken makt det ligger derpå, att menniskan arbetar och alltid sysselsätter sig med något för menskligheten nyttigt. En annan vigtig anmärkning är nödig att göra till förekommande af missförstånd; den neml., att det Ebreiska ord abad, som tolkas med arbeta, icke egentligen åsyftar kroppsarbete, utan betyder rätteligen blott facere, göra något, sköta något, hvaraf det äfven har begreppet tjena; samt derivaterne åbad och åbodah betyder tjenst, vård, skötande. Deraf följer att, enligt tredje budordet, man i alla stånd kan och bör arbeta, sjelfva konungen icke undantagen. Genom denna anmärkning försvinner ett stort missförstånd, då man enligt det allmänna begreppet gjort arbete liktydigt med kroppsarbete, i det att man antager till och med att det finnes en särskild arbetareklass, dållikvill, enligt Guds lag, alla menniskor höra till arbetareklassen. Mången kan tycka, ait allt hvad vi här Sagt, är onyttigt tal. Men vi måste bestrida detta. Det är tvertom i högsta grad vigtigt, att begreppet om arbetspligten blir med allvar inskärpt redan från barndomen, och att hvarje menniska blir uppfödd i den stränga tron, att hon är kommen till verlden och blifvit medlem i samhället för att der göra något nyttigt; att hon icke kommit hit för att blott lefva, såsom djuren, utan för att uträtta något och lemna efter sig ett arf åt menskligheten. När man besinnar, att menniskorna uppfödas nu på alldeles motsatt sätt, kan man icke vänta sig att annat sker på jorden än hvad som sker, att neml. så många menniskor ir Och förhlifva gAÖA.. 4