Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1856, sida 1

eller strid. alltefter omständigheterna. Med ögat fästadt på de djupa skuggorna, lyssnade hon med tillbakahallen andedrägt till hvarje ljud ur nattens barm, då hon plötsligt på föga afstånd varseblef en hvitskymtande gestalt, hvars former oredigt tecknade sig på den svarta bakgrunden. Hon trodde förut, att hon blifvit bedragen af en synvilla, men snart kunde hon ej tvifla, att hon sett rätt. Gestalten blef allt tydligare, ju mer den närmade sig: detta skedde långsamt och med vissa uppskof, tilldess den stannade tätt invid fönstret och der bibehöll en hemsk orörlighet. Det manligaste mod svigtar ovilkorligen inför en mystisk nattlig företeclse: ingen må saledes undra, att den unga qvinnan blef förskräckt, och hon egde desto större skäl dertill, som en nattlig uppenbarelse under sådane omständigheter förlorade sitt fantastiska skaplynne och hotade med alla verklighetens faror. Dold af mörkret smög sig grefvinnan på tåspetsarne från fönstret still dörren, som ledde till männernas sofrum, och lade handen på nyckeln, för att i yttersta stunden kunna fly och skaffa sig försvar. Hon såg snart en hemsk profil i fönsteröppningen och hörde ojemna, häftiga andedrag, som utan tvifvel förrådde brottsliga afsigter. Men ihon hade beslutat att ej förr än i yttersta nödfall öppna dörren och ropa om hjelp, och stod sålunda tyst med handen på nyckeln och drypande at ängestsvett. En timma förflöt . .. gestalten ändrade icke plats , . . han hade tillochmed intagit en så beqväm ställning, som om han beslutat bibehålla sin orörlighet ända till soluppgången. Grefvinnan kände sig något lugnad; hennes fruktan försvann, men det gåtfulla i saken var qvar. Ljud at steg hördes på den lilla gångstig, som förde till blockhusct, och i samma ögonblick försvann skuggan. Grefvinnan närmade sig åter fönstret och lyssnade. Tvenne karlar med låg röst, men den elliptiska formen at det täta löthvaltvet öfver deras hufvuden gjorde, att hvarje ord så tydligt urskiljdes, som om samtalet förts på två stegs afständ från fönstret. — Jag har ingenting sett, sade den ene; hafvet är lugnt som en spegel; icke en vindflägt rör sig. (Forts.)