Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1856, sida 2

— aaaa d — — De nio männen ställde sig i ring kring qvinnan, och deras ögon amtogo ett obeskrisligt mildt uttryck, medan de lyssnade till den melodiska stämman, som tycktes dem komma från himmelen. — Nej, sade Strimm, deras anförare, i vemodig ton, — nej, vi äro icke lyckliga. Vi äro fridlöse, utstötte, förbannade Parias. Ilvad jag nu säger, skulle vi ej yttra till hvom som helst, ty vi äro stolta som lejon; men för er bör och kan man ingenting dö ja: ni talar ju med så Ijuf röst och betraktar oss med så milda blickar! — Men, inföll grefvinnan i lekande ton, — jag kommer icke hit, för att störa er i edra vanor ... Återtagen era platser, mina vänner ... Sättom oss ned på naturens divaner och samtalom förtroligt. Han ni ännu en houka?? Jag skall röka med er, såsom en odalisk i Kaschmir. Alla nio erbjödo sina gula ambramunstycken åt den lilla vackra hand, som räcktes mot dem. . För att cj göra någon svartsjuk, sade hon leende, vill jag blunda och välja. I Detta infall väckte allmänt skratt . . . ljud, hitintills okände för ekot i dessa vildnejder. Sedan valet salunda var gjordt, fortfor grefvinnan: — Lyssnen uppmärksamt till hvad jag säger, mina vänner . , Min far, som var en gammal man med stor erfarenhet och verlds innedom, sade alltid, att tvenne verkligt onda menniskor aldrig kunde trifvas tillsammans under ett tak .. Han påstod tillochmed, att ingen verkligt ond menniska någonsin funnits, utan de, som vi kalla så, äro endast förderfvade, det vill säga själssjuke, och att ett godt ord, yttradt i rättan tid. kan aterföra en sådan till det goda. Min far, som hade rest mytket, sade dessutom: Jag har sett m: inga, för rysliga brott lifdömde brottslingar, men alla hafva de dock vid stupstocken lyssnat till religionens tröst och tröst ... alla hafva de gråtit, kysst den korsfästes bild och gått ångrens väg, som leder till himme len. (Forts.)