Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1856, sida 2

tan. Återstäldt skulle det bli en borgen för ( armeens trohet. — Den återupplifvade institutionen blef tillochmed mer omfattande än för 40 år sedan. Gardeskorpsen var aldrig ett simpelt s. k. lifgarde: det var och är nu i ännu högre grad en fullständig arme af pröfvade krigare, med sina egna afdelningar kavalleri, artilleri, grenadierer, lätt infanteri och sälttross. Att jemföra Frankrikes garde med de regementer, som i England bära ett motsvarande namn, skulle gifva ett högst oriktigt begrepp om detsamma. i De franske gardesofficerarne hafva nästan alla tjenstgjort med utmärkelse i linien, medan soldaterna likaledes äro utvalde från andra regementer, med undvikande af inblandning ; utaf unga, opröfvade soldater. — Det sålunda återställda gardet är egnadt att bilda den stora kärnan af Frankrikes härar, reserven för farans ögonblick, bollverket i hvarje hårdnackad och förtviflad kamp. Men franske kejsaren kunde ej vilja, att hans nybildade kärntrupp skulle stanna hemma, under det mindre gynnade trupper pröfvade faror och skördade ära i östern. Det nya kejsardömets ära kräfde, att det nya gardet finge tillfälle att vid sina örnar fästa minnet at krigiska bedrifter. Till följe häraf landade, förliden vår, nära 7000 man vid Bosforen, under befäl af en man, som deltagit i den förste Napoleons krig, och förenade sig med franska armåöens reserv. Några veckor derefter beordrades de till Krim, och eröfringen af mamelonen bevisade, att samme anda, som lifvade gamla gardet under 15 års segrar och ära, ännu lefde qvar. Den 18 Juni och 8 September visades samma tapperhet i nederlag som i seger. Desse käcke män återvända nu till sitt fädernesland efter en kort frånvaro, om man räknar den endast efter tiden, men efter en lång, om den mätes med afseende på de talrika lysande vapendater, som utmärkte det förflutna året. Det vore emellertid origtigt att tillskrifva blott och bart gardets intåg i hufvudstaden den utomordentliga entusiasm, Parisarne visat. Åtskilliga härdt pröfvade och starkt medtagne linieregementer voro der äfven — bussar, som bivuakerat vid Gamla Fästet under regn och storm, kämpat vid Alma och under II månader decimerats i löpgrafvarne kring Sebastopol. Folkets aktningsbetygelser och välkomsthelsning voro lik: mycket egnade dem, men kejserliga gardets närvaro gaf en högre ton åt högtidligheten, såtillvida som det föranledde statschefen att personligen helsa de trupper, hvilka serskilt betraktas såsom hans egna. Vi tillhöra ej dem, som försöka utleta en betydelse i hvarje ord, som fälles af en furste eller hans ministrar. Det är måhända omöjligt för franske kejsaren att kunna yttra några ord så försigtigt ställda, att icke den politiska verlden i dem vill upptäcka anspelningar på fred och krig. Utt tal, som riktas till veteraner, som nyss landstigit på fädernejorden under tusendes bifallsrop, måste vara lifvadt ochi viss mån krigiskt; men äfven med tillräckligt afseende fästadt på dessa omständigheter, visar det sig otvifvelaktigt, att kejsarens tal hänsyftar på ett beslut att fullfölja det påbegynta kriget. Han låter gardet veta, att andra regementer i sin ordning skola dela krigets faror och belöning. Landet, säger han, som underhåller 600,000 soldater, har fördel af att inom sina gränsor ega en talrik och erfaren arme, färdig att marchera, hvarthelst behofvet kräfvert. Han uppmanar dem att omsorgsfullt bevara krigets vanor, och medan de för en tid hvila ut från sina mödor, dock hålla sig färdige att svara på hans kallelse. Så skulle helt visst icke en man tala, som har i sinnet att sluta ett ofullbordadt krig med en onyttig fred. Orden häntyda snarare på en ötvertygelse, att striden är allvarligare än man i början trodde, och att, ehuru den lyckliga utgången är säker, den likväl ännu är fjerran och måste vinnas genom nya ansträngningar på vidsträcktare krigstheatrar. Ingen nation i mellersta Europa behöfver frukta uppmaningen till gardet att stå färdigt att marschera. Ehuru de allierade makterna med glädje skulle se Preussen och Österrike samverka för ett så stort mål, är det ej troligt, att deras neutralitet blir bruten, så länge den ännu är en realitet. Det är emot Europas gemensamma fiende, det franska kejsardömets nya utskritningar äro riktade: det är öfver Zarens gränsor den storm skall bryta lös, som förebådas i den franske herrskarens korta helsningstal.