Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1856, sida 2

ehuru det var hon sjelf. som beslutat anfalla och segra genom örverraskning, med mildhetens. skönhetens och behagens vapen. Hon skyndade ut ur hyddan och en god ingifvelse sade henne, att dess sorglöse egare sannolikt voro att träffa någonstädes i närheten, der rinnande vatten och trädens skugga erbjöde dem svalka under middagsSolens brand. IIennes förre vägvisare bäcken rann just förbi hyddan och fortsatte sitt slingrande lopp till en dunge at ÅAstraparor och kinesiska mullbärsträd, bakom hvilka den försvann. — Här är min lille angenäme vägvisare, sade grefvinnan, — en ljuf röst ur naturens barm, hvilken för första gången talar till en qvinnas öron. Nå väl, jag vill lyssna till hans ord. I Och med hjertat fullt af hopp och beslutsamhet följde hon den blomsterprydda brädden af bäcken, hvars friska sorl Svalkade hennes brinnande kinder som en smekande fläkt från Himalayas snötoppar. Snart upptäckte hon en gångstig, som, ledande genom en tjock skog. otvifvelaktigt blifvit öppnad af menniskohand, samt fann vid straniden af en liten insjö de nio indiska lazraronerna, utsträckte i gräset och rökande sina ,houkas? som arabiska emirer. I Vid ljudet af den unga qvinnans steg sprungo de upp... och aldrig hade den indiska solen förut belyst en sådan scen: dessa af naturen oförvägna menniskor. som cj skulle vikit ett steg för Sjörörvare ellor Javas svarte tigrar, skakades af nervös förskräckelse, säsom om: de stått framför ett spöke, som räkat sett miste på klockan och kommit: vid middagsi stället för vid midnattstiden. Den unga grefvinnan närmade sig dem med lcende på läpparne och! tjusningskraft i ögonen; hon aftog sin hatt och räckte de magnoliablommor, som prydde denna, åt den närmast stående af männerna, hvilket! ntfördes med detta ocmotständliga behag, hvarpå ensamt hennes makt öfver ödemarkens vilda söner här kunde grundas. Vilden, som emottog blommorna, tackade med en ätbörd, och alla) de öfrige ville äfven ha sin andel af desamme. — Mina vänner, sade hon på malajiska språket, — tilläten mig kalla er så, ty i en ödemark borde alla vara vänner. Jag kommer långväga lifrån, för att helsa på er och trösta er, ty jag är öfvertygad, att J ej ären lycklige.