Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1856, sida 2

för alla barn, så blir skolans närmaste och ovilkorliga äliggande, att åt de till skolorna försända barnen bibringa en välgörande och relatift grundlig undervisning, som äfven till måttet motsvarar de rättmätiga anspråk, hvartill lärotiden, jemförd med befintlige lärokrafter, skäligen föranleder. Detta sistnämnda kan folkskolan icke åstadkomma, så länge dess nuvarande allmänna form vidhålles, eller så länge (såsom nu allmänt är förhållandet) en lärare skall lära allt åt alla på en gång, endast understödd af nästan allmänt underhaltiga monitörer. Endast på ett sätt, eller derigenom att läraren genom en ändamålsenlig läseordning sättes i tillfälle att få göra ett i sender, kan ofvanmämnde olägenhet afhjelpas. För detta ändamål böra skolbarnen indelas i 3:ne hufvudklasser, nemligen nybörjare, som kunna kallas underläsare, mera försigkomna, som kunna kallas öfve rläsare, och för högsta undervisningen begäafvade och underbyggda, som kunna kallas eliter. Lägsta klassen, eller underläsare, må icke ständigt deltaga i skolans läseöfningar, dels såsom för denna ålder onaturligt och derföre skadligt, och dels för att icke genom sin bullrande högläsning nedtrycka, ja nästan omöjliggöra all annan samtidig undervisning med besked för öfverläsare. Underläsarena må endast tillätas att serskilta dagar eller kortare stunder hvarje skoldag få bevista skolan och då ätnjuta fullständig monitörshjelp af de äldre. Öfverläsare må öfriga tider af skoldagen få, ostörda af de små, åtnjuta odelad uppmärksamhet af läraren, som då blir i tillfälle att åt tyst auditorium meddela undervisning, som är duglig både för förstånd och hjerta, hvilket sistnämnda är nära omöjligt under det allmänna lancasterskriket. Läraren måste dock strängt iakttaga förut anförda regel, att blott göra ett i sender, det är att hålla tillsammans alla lärjungarne inom ett och samma läroämne för hvarje sårskild lektionstimme, eller på sin höjd dela lärjungarne i 2 afdelningar, af hvilka den ena sysselsättes med tysta vare sig skrifer räkneöfningar turvis, under det att den an åtnjuter lärarens direkta undervisning. Med afseende på inskränktheten af den tid, som arbetsklassens barn äro i tillfälle att begagna skolan, (och hvilken tid aldrig bör blifva serdeles lång för hvarje gång, för atticke bilda kroppslig lättja) måste vid undervisningen i skolan begagnas skyndsammaste lärosättet, och hvilket äfven åstadkommer största lifaktighet i skolan, neml. mundtligt föredrag, afvexladt med frågor och svar dels i chorus och dels enskildt. Läraren vinner härvid oJemförligt största framgången, om han sätter sig så in i hvarje förekommande läroämne, att han kan bedrifva undervisningen utan bok. IIVad som nu är sagdt om öfverläsareskolan, giller i allo, men i ännu högre grad, om skolan för högsta klassen eller eliterna, åt hvilka äfven måste afsättas en serskild tid, att odeladt få åtnjuta lärarens uppmärksamhet och behandling. Skell elitklassen kunna lära något af väsendtligt värde, så måste skoltiden för eliterna utsträckas till femton år, eller vanliga nattvardsäldern, och icko såsom vanligt afbrytas vid tolf år. Först sednare och då underbyggnad fätts i öfverläsareskolan, kan allmänneligen påräknas behöflig skärpa i tankeförmägan, äfvensom behöflig liflighet i lärolusten, för att den högre undervisningen skall kunna vinna nöjaktig framgång; men skall arbetarens barn dvarhällas till så hög ålder i skolan, så mäste blott korta läroterminer hvarje år begagnas. För elitskolan serskildt torde omkring tre månader om året vara nog. Lärjungen hinner då icke frånvänjas kroppsarbete, och föräldrarnes förlust i arbetsbiträde blir då föga kännbar. Antalet af elitskolans läroämnen och måttet inom hvarje af desamma, som bör blifva elitskolans föremål, bero af hvarje serskild skolas egande lärokraft. Att af blott en lärare för alltför många lärjungar i sanning ganska litet kan åstadkommas, faller af sig sjelf; men på det sätt, som här blifvit antydt, kan detta lilla göras med besked, hvilket åter är så godt som omöjligt under nu allmänna brukliga folkskoleform. Med det här förut sagda är icke meningen att förneka, det ju under gamla skolformen af utmärkte lärare åstadkommits relatift ganÅ: 2— —