Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1856, sida 3

heter enda möjliga och, som jag visste, radicala atgärden att stänga och försegla lönnkrogen och dess förvaringsrum samt taga nycklarne i mitt förvar. Lönnkrögaren och lagtrotsaren var, mig ovetande, vid förseglingstillfället hemma, men fann icke för godt att förr än dagen derpå krypa fram ur sin gömma, då han, efter några dagar, genom smil och inställsamhet, förmådde mig att utlemna nycklarne. Min åtgärd hade dock den helsosamma verkan, att han från den betan upphörde med lönnkrögeriet. Hans ädla och honom värdiga hämnd blef emellertid den, att han hos Konungens Befallningshafvande i ett sammanhang angaf mig så väl för att hafva varit full, som för lönnkrogens försegling, hvilken åtgärd han synnerligast fröjdade sig öfver, såsom i hans tanka dräpande. Angifvelsen remitterades till åtal, då Rådhusrätten härstädes icke fann förseglingen af lönnkrogen, såsom af behofvet påkallad, kunna föranleda till någon ansvarspåföljd. Att jag varit berusad erkändes och pliktfälldes jag derför. I sanning en ädel hämnd, synnerligast af en person, som sjelf ete. Jag anför det icke såsom ländande mig till ursäkt, men få af mina likar torde finnas, som icke en eller flera gånger i sin lefnad råkat dricka ett glas för mycket, men de råka icke alla ut för oförskämda och hämndlystna fender. Ja sådant har tyvärr händt och kommer att hända mången bättre karl än jag. Så hände sig för några år sedan, att en högt uppsatt andlig man i öfverlastadt tillstånd af tvenne embetsbröder släpades hem öfver hufvudstadens gator, men icke fick han plikta derför — hvarför? — jo för det hvar och en skydde för att uppträda som angifvare, och polisen hade nog urskiljning att ignorera saken och ej ställa till skandal. Det var icke jag som vid tillfället i fråga tillställde krånglet eller betedde mig som en narr, utan de, ingen nämnd och ingen glömd, som med ord eller gerning i otid våldförde sig på mig. — Och desse Herrar classificerar också Insänd. ganska naivt i den bättre och sämre pöbeln. — Hvad han för öfrigt förstår med bättre och sämre pöbel begriper åtminstone icke jag, men att samtlige som mer eller mindre ofredade mig, uppförde sig pöbelaktigt kan icke nekas. Osanning är äfven att Insändarens tvenne elasser pöbel begapade och skockade sig omkring mig på torget eller satte mig på något bord i förstugan; men om så skulle hafva händt — hvad rådde jag derför? Utan gick jag helt lugnt och ostörd hem till min bostad och betedde mig icke heller på gatan som någon narr. Att jag varit angifven för tjenstefel för flere år sedan af kältringar och skurkar om ock ej otaliga är visserligen sannt; (och detta är något, som händt mången annan af mina Embetsbröder utan att deröfver så skrikits och väsnats) men jag har då nöjaktigt förklarat mig, så att intet åtal derpå följt — och det är deröfver mine fiender harmas! Låtom oss nu lugnt afbida utgången. — Att min ädelsinnade Högste Förman skall genomskåda intrigen och låta mig rättvisa vederfaras, derå tryggar Jag mig. Och torde de Respective Tidnings-Red. som efter Handelstidningen intagit artikeln mot mig, benäget intaga en kort resume af denna Replik. Uddevalla den 28 Decemb. 1855. A. P. Mellqvist.