Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1856, sida 3

Nu till Hufvudsaken: Söndagen den 4 sistl. Nov. läto de så kallade Svenske Natursångarne, på deras återresa från Norge, höra sig å Rådhussalen härstädes. Först mot slutet och sedan aftonen redan var långt framskriden, föll det mig in att gå upp och till tidstördrif afhöra ett nummer. Vid ankomsten var det uppehåll och ÅNatursängarner icke synliga, hvadan, sedan jag stått en stund och väntat förgäfves, icke i sjelfva salongen, utan på tröskeln till rummet derutanför (Rådhusrättens sessionsrum, hvilket vid offentliga förevisningar och dylikt alltid profaneras och upplåtes för allmänheten) hvarest äfven en mängd andra personer befunno sig, vidtog jag den vid dylika tillfällen ganska vanliga åtgärden att med käppen knacka några gånger mot golfvet under uppmaning att börja sången, i hvilka ordalag kan jag nu ej påminna mig, men om dessa ock möjligen skulle hafva varit mindre sökta, så var dock intet majestätsbrott begånget; men så tyckte icke hr Borgmästaren, som var närvarande i salongen och hvilken nu passade på tillfället att hämnas för gammalt groll, helt ohöfviskt och opåkalladt upphof sin röst under det han nalkades mig, skriande och ropande att jag vore full och att jag skulle arresteras och till hvilken åtgärd eller att vräka ut mig, han anmodade i yttre rummet varande personer, hvilka dock, klokare än sjelfva hr Borgmästaren, ej tycktes dertill vilja lyssna. Full var jag dock ingalunda; men väl något hvad man kallar upprymd, det förnekas icke; och hade hr Borgmästaren, i stället för att så oklokt förfara på lämpligt och fogligt sätt och sakta tillrättavisat mig, ifall någon tillrättavisning verkligen varit af nöden, det jag i allo bestrider, så hade jag naturligtvis genast rättat mig derefter och ej vidare öppnat min mun till ordspråk; men att jag nu, efter ett så brutalt förfarande å hans sida, blef förargad och uppbragt, lärer väl ingen kunna anse underligt. Sedan hr Borgmästaren omsider dragit sig åter in i salongen och under det jag qvarstannade i yttre rummet, kom jag händelsevis att varseblifva en för mig okänd person, försedd, om jag minnes rätt, med mustascher, och hvilken jag tyckte ega mycken likhet med en af Natursångarne, jag frågade honom derföre, i ändamal att med honom öppna ett kort samtal, om han tillhörde nämnde sällskap, och hvarpå helt sturskt erhölls till svar, att det angick mig icke. Jag föreställde honom då, med tillkännagifvande at hvem jag var, och hvilket han dessutom naturligtvis förut ganska väl visste, att det vore min både skyldighet och rättighet att underrätta mig om hans person, då han för mig var obekant och sporde honom efter pass, då han i stället för att uppgifva sitt namn och karakter fattade mig i kragen och sans fagon gaf mig en spark i ändan under yttrande: ?der har Ni pass. — Att jag nu ville begagna min lagliga rättighet och tillsvidare taga karlen i förvar, var väl icke heller något vidunderligt; jag gick derföre ut på förstugan och hemtade tvenne der stående vaktkarlar att vara mig behjelplige; men redan i rummet utanför det, i hvilket den oblyge passförevisaren befann sig, blefvo karlarne, troligen af menigheten, undanskaffade, emedan de i hast, under det jag vände ryggen till, försvunno. Döme nu den opartiska allmänheten hurupass full jag var, då jag utan att snafva skyndsamt begaf mig på de hala och kinkiga stentrapporna (på hvilka som jag minnes ett par personer under nyktert tillstånd, genom fall erhållit åkommor, hvaraf de slutligen ljutit döden) utföre och vidare ett godt stycke väg öfver torget och en gata i mörkret till brandvaktens vaktrum, der det troligen varit hr Borgmästarens mening att bringa mig nattherberge, hvarifrån jag i förutnämnde afsigt medtog tvenne vaktkarlar, men då jag åter kommit upp för trapporna, besinnade jag, att häktningsåtgärden troligen skulle gifva anledning till ännu obehagligare uppträden, och återskickade karlarne och gick sjelf in uti det till salongen gränsande sessionsrummet. Huruvida min man der vidare var synlig eller icke kan jag ej påminna mig, icke heller sökte jag honom mera. Men hvad jag med visshet minnes är att jag nu, utan någon vidare å min sida dertill gifven anledning, blef trängd och skuffad från alla håll; och om jag under sådane omständigheter blef allt mera uppbragdt och högljudd, kan väl icke heller vara underligt. Några bland de personer, som vid tillfället buro hand på mig känner och erinrar jag mig visserligen, dessutom saknas icke ojätviga vittnen, men må deras tillgörande, såsom skedt i förhastande och af öfverilning och missförstånd, öfverlemnas åt glömskan; men den värde Grosshandlaren från Götheborg som jag, enligt Insändarens påstående, skall hafva förolämpat, har jag icke kunnat underlåta att, såvidt lag förmår, befordra till laga näpst, och, jär med dagens post stämning å honom till Vederbörande expedierad för meddelandet, af det falska passet. : Handelstidningens insändare påstår, att jag först skulle blifvit varnad af hr Borgmästaren, detta saknar all grund, utan ropade han genast öfverljudt liksom Polisrådet Spirling i Pasquillet: Arrestera! Arrestera! Full har jag aldrig, som Insändaren påstår, blifvit ur någon rännsten upptagen; men väl i Maj månad 1854 en gång blifvit pliktfälld och det på angifvelse af en person, den jag sjelf för flere år sedan frälste från misshandling, då han var så full, att han icke ens kunde stå lull som man säger. Med angifvelsen och mitt pliktfällande hänger så tillhopa, att han, en för detta handlande, hvilken uti sitt hus i mångfaldiga år bedrifvit lönnkrögeri och derför visserligen tid efter annan på ätalan såväl af mig som stadsbetjeningen åtskilliga gånger blifvit bötfälld. Han var nu ånyo stämd af Stadsbudet, som under flera veckor icke kunde träffa honom för att delgifva stämningen, emedan han dels stack sig undan i sitt hus, dels på okändt ställe å landet och slutligen i hopp att åklagaren skulle tröttna och nedlägga åtalet, ställde så till att denne en vacker dag från honom med posten erhöll ett bref, försedt med Götheborgs poststämpel och naturligtvis dateradt Götheborg, hvari åklagaren anmodas att hos viss män härstädes uppbära hans skatt, hvarmed han resterade. Nu tyckte jag, att trakasseriet å lönnkrögarens sida gick för långt, hvadan jag, i den fulla öfvertygelse, att han verkligen vistades i Götheborg, till Magistraten derstädes, i kommunikations-afseende affärdade en af mig utverkad stämning för den tid han hållit sig undan och under hvilken lönnkrögeriet lika raskt bedrefs. Jag beskref noga i brefvet till magistraten i Göteborg, de ställen hvarest vår hjelte plägade uppehålla sig, och bland dem, såsom sista resursen, porterkällarne, men erhöll till svar, att han ingenstädes kunnat anträffas; och under det han på detta sätt hemma i sitt hus i mjugg skrattat åt, att det TM 5