— A —. ——)G min: mmM—— IIvar gång den unge grefven genom en skicklig vändning af sina ord, på ett naturligt och okonstladt sätt förde samtalet på klockan, hvars stormringning under den sistförflutna nattens tystnad förkunnat ankomsten af en skeppsbruten, förstod det okända fruntimret med samma skicklighet att afklippa samtalets tråd och vika undan genom blinddörren af någon ledigt framkastad fråga eller anmärkning. Återstod en annan utväg, som grefven ej försummade begagna. Med stoltheten hos en europeisk egendomsherre, visade han sin gäst alla den unga koloniens egor och nyodlingar, dess trädgård, kålgård, mjölkkammare, ladugård o. s. v. och Paul bifogade upplysande anmärkningar vid hvart och ett af allt detta. Härunder hade de kommit ned till hafsstranden, icke raka vägen, utan medelst en mängd slingrande krokvägar, och stodo nu helt plötsligt och liksom genom en tillfällighet framför den gamla landstigningsbryggan. — Och nu, madame, sade Raymond med en lätt ton, som ej förrådde någon derander liggande afsigt, — nu, madame, känner ni vår kolonis materiella beskaffenhet. Detder pålverket, som omgifver våra anläggningar, är ett enkelt försigtighetsmått mot vilda och icke-vilda djur; mot ett anfall af sjöröfvare skulle det ej erbjuda oss något skydd: det är ej en fästningsvall. — Men hvad skulle ni göra, om J blefven anfallne af sjöröfvare, frågade det unga fruntimret, i det hon sorglöst plockade en hibiskusblomma. — Åhjo, vi hafva förutsett och öfverenskommit om våra mått och steg för ett sådant fall. Ni ser skogen derborta midtemot terrassen: den är för oss en ogenomtränglig fristad. Vi skulle låta sfribytarno plundra våra tillhörigheter, om det roade dem. Sjöröfvare äro hafsfåglar, som sätta sig att hvila blott för ett ögonblick och derefter flyga vidare. Vår landsflykt till de närliggande skogarne skulle ej räcka länge. — Och skulle det inträffa så, tillade Paul, — att vi äro de manstarkaste, blir det vi, som plundra sjöröfrarne. Det vore en god pris (Forts.)