holz och mjuka som fuchsrefians, hvilka svallade ned på hennes skuldror; de profven lofvade mycket. — Vandrusen har rätt, sade Paul; — deder båda lockarne gjorde äfven intryck på mig . . . Ack, hvad hon är vacker! jag skulle med nöje se, att hon lemnade oss i morgon, såvida hon ej har med sig sina fyra systrar, samt mairen och presten i La Ciotat. Denna enkla reflexion af Paul alstrade ett sorgset leende på nybyggarnes läppar och förorsakade en temligen lång tystnad, som slutligen bröts af Vandrusen. — Men huru har hon kommit hit! sade han; — midt i natten och från hafssidan! — Vi få veta det i morgon, mumlade Paul. — Ja, såvida hon berättar det för oss, inföll Raymond; — men jag vill ej uppfordra henne dertill. . — Häll, sade Vandrusen; — det finnes ett medel att genast skaffa Isig upplysningar . . . ty jag tillstär, att denna hemlighet börjar trötta mig: den blifver tung att bära ända till i morgon, om vi skola sitta uppe och vaka . . . Hvem vill följa mig ditner? Spåren i sanden skola säga oss något. — Riktigt, min käre Holländare, anmärkte Paul; — jag följer dig på upptäcktsresan, Vandrusen . . . Du Vilpran och du Torrijos stannen säsom säkerhetsvakt. — Jag stannar här också, sade Raymond de Clavieres, sättande sig. — En qvinna slumrar under mitt beskydd. Jag vill ej gå ett steg från min post. — Han är genomträngd af den franska ridderligheten ända till hårI topparne, sade Vandrusen; — men vi båda, Paul och jag, kunna ej hjelpa, att vi äro litet nyfikna. — Låtom oss gå, sade Paul. De båda nybyggarne togo vägen åt hafsstranden och undersökte med yttersta noggrannhet marken omkring några halfruttnade plankor; ssom gjorde tjenst såsom landstigningsbrygga. Medan Paul sysslade härmed, talade han för sig sjelf i följande ordalag: — En sådan vacker natt som denna hade just varit passande för ett litet fiske, Hade jag nu va