Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1856, sida 1

Några steg från porten tog de Clavieres värjan i hand och begagnade sig af den tillfälliga belysning, som hafvets grannskap och trädens frånvaro gåfvo platsen, för att med blicken spana öfver de närmaste föremålen. Ingen mensklig gestalt kunde upptäckas genom öppningarne mellan pålverket och porten. Natten var skön som en indisk morgonrodnad, och alla de för vårt halfklot okända stjernbilderna strålade öfver land och haf. Det tycktes vara omöjligt att misstänka närvaron af en fiende, midt i en sådan naturs och en sådan natts ljufva stillhet. De Clavieres vände sig, för vidare upplysnings vinnande, till Aston, gårdshunden, och denne svarade med dofva klagande ljud, som förrådde ängslan och oro och egde en olikhet i uttryck, som ej behöfde mycket mer, för att blifva ord och stafvelser. Djuret — det är så vi kalla varelser, klokare än vi sjelfva — djuret spetsade sin nos, stack den mellan pålarne och tillslöt ögonen, likasom för att besinna sig, och sedan det inandats en luft, som otvifvelaktigt var blandad andra ångor än nattens vanliga, fäste det blicken stadigt på sin herre, likasom ville det säga: akta dig! här är en fiende i grannskapet! Derefter skakade hunden sin kedja och lade en väldig tass på palissaden, hvarmed han tycktes tillägga, att om han blott vore fri i sina rörelser, skulle han åtaga sig att upptäcka fienden. Raymond de Clavieres förstod genast detta anbud, men en tanke hejdade honom: om det ej vore en fiende, utan en olycklig, som sökt en gästfri port, borde man ej utsätta en sådan för en indisk blodhunds raseri, som mäter sig fullkomligt med tigerns. Ickedestomindre förtjente anbudet en belöning, och Raymond smekte hunden vänligt, utan att dock lösgöra honom. I vigtiga ögonblick föder den ena iden den andra; Raymond de Claviere stack handen mellan portbjelkarne, fattade klocksnöret och ringde kraftigt, för att kalla vännen eller fienden, hvilketdera iu den okände var, tillbaka och få ljus i denna plågsamma ovisshet. Denna idt kröntes med hastig framgång. Ur en tät häck af tamarisker och höga gräsvexter framskymtade en qvinnlig skepnad, som reste sig upp och gick med långsamma steg mot palissadporten. Hunden kuschade, likasom han stått framför ett villebråd, Raymond bortkastade värjan och öppnade. Det var en qvinna. — Ensam! utropade Raymond. med sammanknäppta händer. Ä XY