Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1856, sida 1

styrelsens frikostighet öfverlätit åt dem. Deras vostad reste sig, på föga afstånd från stranden, på en liten upphöjning, hvarifrån utsigten omfattade ett landskap af vildt utseende. Bakom bostaden och icke serdeles aflägset derifrån höjde sig en af de höga kullar, som sammanhänga med den bergskedja, hvilken genomstryker Java. Den, som till utseendet var chef för detta lilla nybygge, hette Vandrusen. Denne unge man, född i Rotterdam, visade tidigt en liflighet i inbillningskraften, som är vanligare, än man tror, hos norra Europas innevånare och drifver dem, vid de år, då hågen för äfventyr är starkast, att uppsöka en motsatt sida af verldsklotet, der solen gynnar grundandet af nybyggen. Den unge Vandrusen hade fattat eld och lågor vid berättelsen om de resor, Levaillant gjort från Goda-hopps-udden till Orangefloden, i Kaffrernas och Stora Namaquas land. Resebeskrifningar skapa resande. Jemte Vandrusen var markis Raymond de Clavieres den vigtigaste personen i den uppvexande kolonien. Han var en ung emigrant, som alltsedan d. 21 Jan. 1791 aldrig tyckte sig vara nog långt från Frankrike och, efter det han länge kringirrat på hafven, som skölja Afrikas och Indiens kuster, slutligen hamnade i Samarang år 1798. Hans karakter vilja vi måla i hans ord och handlingar; hvilket äfven gäller om Raymond de Clavieres och Vandrusens trenne kamrater, som vi få lära känna, allteftersom de framträda på skådebanan. Om qvällarne samlades vanligtvis nybyggarne framför dörren till det stora blockhuset, der de vid stjernornas sken samtalade, för att fördrifva några timmar af denna verldstrakts långa nätter. Enhvar berättade någon händelse ur sitt äfventyrliga lif .. och berättelserna uttömdes aldrig, Ehuru unga, ha