Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1856, sida 2

lolös; jag sof under öppen himmel, lät hungern slita mina inelfvor och emottog med ironiskt löje på läpparne det bröd, medlidsamheten räckte mig. Men hvad voro mina kroppsliga lidanden, mina fysiska plågor mot de qval, som sargade mitt hjerta? Ingenting kunde väcka mig ur min likgiltiga slöhet. Att försjunka i åskådande af hennes bild, för mig sjelf tala med henne och tyst sjunga hennes lilla visa, det var mitt lif; allt annat fanns för mig icke till. Här tystnade Johan för ett ögonblick, uttröttad af ansträngning, och andades tungt. Theodoras hufvud hade sjunkit mot bordet. Hon mäste grätit bittert, ty under detta uppehåll hörde man qväfda snyftningar och suckar från hennes läppar. Örversten satt orörlig i sin stol, med lutande panna och blicken fäst på golfvet. Den unge mannen fortfor; — Nu försökte jag, på en vän: råd, ett våldsamt medel att bekämpa min sjukdom. Jag drack bränvin .. drack mig rusig och medvetslös ... men det hjelpte icke: hennes bild sväfvade för mina förvirrade ögon. En dag . . jag glömmer den aldrig .. gick jag med längsamma steg öfver Meirtorget, då jag fick se henne i en vagn, som hastigt rullade förbi. Hennes blick träffade mig i förbifarten som en pil; mitt hjerta ville brista, och jag föll medvetslös ned på gatan. Emellertid hade jag styrka nog att resa mig upp, och jag skyndade att i ensamheten dölja min rörelse. Samma afton valde jag mitt nattqvarter i en vagn. Jag hade en brinnande feber: i yrseln föll jag från vagnen ned på marken, stötte hufvudet mot stenläggningen, blodet rann i strömmar ur mitt sår ... En fattig qvinna förbarmade sig öfver mig, lät bära upp mig på sin vindskammare och vårdade