Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 1

bönen, medan dina tankar häda Gud och du tillbedjer en skapad varelse? Betänk, du står vid grafvens rand: du öfverlemnar din själ åt den onde anden, och den eviga elden blir straffet för din vansinniga glömska af Gud och himmelen. Prestens ord, som uttalades med djup öfvertygelse, trängde till djupet af Johans hjerta. Han kände, att det var förfärliga sanningar han hört, och darrade för den hotande profetian. Han stod ett ögonblick stum, med sänkta blickar; slutligen upplyfte han sitt bufvad lik en, som fattat ett smärtsamt beslut, och sade: — Det är afgjordt, min far. Jag begifver mig till Mecheln. — 1 morgon? frågade pastorn glad. — J morgon, säger ni? Redan i morgon lemna mitt ljungland?.. Och måhända för alltid! — Du talar obetänksamt, Johan, återtog presten. — Du kan flera gånger om året komma hit och besöka din mor. Under ferierna får du efter behag vistas i din hembygd. Och sedan, när du blir prest, kan du få anställning i någon närbelägen by och der tillbringa ett lugnt och fredligt lif i ljunglandets himmel .. Du reser såäledes i mergon? — Näväl, det vare sagdt, jag reser i morgon, ropade Johan med så Åskärande röst, att det genljudade bland alarne, — i morgon, i morgon! Han förde händerna till sina ögon, ur hvilka tårar strömmade. En halftimma derefter återvände han, stödd på pastorn, till arrendegården.