Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1855, sida 2

Smedgesäller, Märden blossar, Städet smäller, Gnistor springa Släggor klinga Flinkt i takt, Ett och tu, Ricke ticke-tu Örversten stod orörlig ännu länge efter att de aslägsna tonerna förklingat; han väntade sannelikt på ännu en vers. Men då allt förblef tyst, sjöng han sjelf med ett eget mildt uttryck i sin röst: Ricke-ticke-tack, Ricke-ticke-ta! Städ och tång skall Ifrigt stormas! Under säng skall Jernet formas. Raska smeder, Hvilen eder! Allting är Färdigt nu. Ricke-ticke tu! Ingen svarade: alhäcken förblef stum. ötversten skynd de fram till löjtnanten, fattade hans hand och sade med förändrad röst: — Kom, kom, min vän! Jag darrar, känslan vill s ränga min barm. Det är Barbe, som du hört sjunga .. det är hennes röst, hennes visa... O Gud! (Forts.)