Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1855, sida 2

hvarester han, pekande i en viss riktning, sade med djup rörelse: — Adolf, om du lade handen på mitt hjerta. skulle du känna, huru häftigt blodet svallar i mina ådror. Undra icke min vän, att mina ögon fyllas af tårar! Ser du derborta, ofvanför pilarne, den der stora boken, som vid bäckens strand höjer sin majestätiska hjessa? Det trädet hörde de första ord, min kärlek talade ... Under dess skugga emottog en darrande slicka min blyga bekännelse. Alla föremål härstädes äro gamla vänner: ljungen, bäcken, träden, allia helsa mig med hemmianenas ljufva språk. Låtom oss stiga af och gå till fots! Jag vill se, om bokens bark ännu bevarar det tecken, vår kärlek i den ristade! De ledde en stund sina hästar vid tygeln, tilldess markens beskaffeuhet hindrade dessa att komma längre. De båda herrarne bundo dem då vid hvar sitt träd och hoppade derefter öfver till andra sidan af bäcken. Kommen till boken, sammanknäppte öfversten sina händer och sänkte sitt hufvud och betraktade med ett slags andakt det i trädets stam ristade tecknet, hvilket strålade mot honom såsom en helsning från Barbe. Plötsligt, liksom skakad af en elektrisk stöt, spratt öfversten till och började lyssna till något aflägset ljud. Löjtnanteno, förvånad öfver denna häftiga rörelse, förde ofrivilligt handen till den sida, der värjan bäres; men ett befaltande tecken ålade honom den djupaste tystnad. Bakom alarne, som vexte vid bäckens rand, ljödo lena silfvertoner, och snart urskiljdes tydligt en röst, späd som ett barns, hvilken sjöng: Ricke-ticke-tackl Ricke-ticke-tu! Raska gossar,