Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1855, sida 1

I detta ögonblick öppnades dörren hafugt, och Johan stortade in i kammaren; han skyndade fram till Lena, lyfte upp henne från golsvet och sade till sin mor ined en röst, som darrade sf tillbakahållen vrede: — Men, huru kan ni bara er at på det sattet? Det är ju alllud på dethär viset; jsg är kneppt utom dörren, förrän jag hör Leva jemra sig ... Ni mioshandlar benne vårre än ett kreatur. Är det er mening att döda heune, så gör det så godt först som sist! Ser vi icke, att hon år sjuk . . . nära att dö? Tårar glänste i ynglingens ögon vid dessa sista ord; derefter fortfor han i bönfallande ton: — Ack, mor, lät henne vara i fred! hvarom icke, så svär jag, att jag följer med de förste soldater, som tåga harlörbi, och ni skall aldrig se mig mera i lifvet. — Jag säger dig, att hon skall gå i hjulet, röt kätingen; Jag skall lära henne att svalta ibjal hundeu. — Hved säger ni, mor? utbrast Johan med en röst, i hvilken fasa blandade sig med harm; — Hon, Lena, i hjulet ? Nej, mor, det går för långt! Ni menar icke, hvad ni säger, mor .. ni kan icke mena det. — Saådon stackare! Han darrar! sade arrendatorskan hånande; Om det nu verkligen är min mening, hvad skulle du göra då? — Hor, mor, infoll Johan med ett allvar, som gjorde djupt intryck på denua; — om ni tvingar Lena gå i hjulet, så lemnar jag detta hus, äfven om ni bunde mig med jernkedjor. Tro, hvad jag säger, mor, eller ock oslägger jag en förskräcklig ed derpå. Nu var det arrendatorskan, som darrade af tillbakahällen vrede; bon rasade i sitt inre deröfver, att hon nödgades gifva vika för sonens hotelse. Han var den ende manspersonen på gården, samt hade redan tillräcklig kroppsstyrka och erfarenhet, för att sköta gård