Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1855, sida 1

öfverste van Milgem af lenri Conscience. (Forts. fr. föreg. N:0.) — Jag gaf hunden mat i går, svarade Lena med ett slags känslolöst lugn. Skålen, som står vid hundboet, är annu alideles full. — År skålen full? Du sakramentskade lögnerska, du har icke gifvit nenom mat förrän i dag på morgonen. Tror du icke, jag känner dina knep? Men du skall betala kalaset. Du skall sjelf, i hundens ställe, trafia i hjulet. Strart till pjulet med dig! Detta nya slags mishandling ingaf utan tvifvel Lena stor fruktan, ty hon började darra i alla leder och stod med sänkt hufvud och slappt nedhängande armar, såsom en lifdömd på väg till stupstocken. Hon sade emellertid icke ett ord. Denna tåliga undergifvenbet retade arrendatorskan till ursinnighet. Hon ryckte ett spö ur en risknippa, som låg vid spiseln, höjde det hotande öfver Lenas hufvud och skrek ånyo: — I bjulet med dig! Vill du gå eller ej ? Lena neddignade på sina koän, sammanknäppte bänderna och rigtade på sin plågoande en bönfallande blick ur sina svirta ögon: — O, haf medlidande med mig! bad hon; — jag skall gå i hjutet, men slå mig icke! Slå mig för Guds skull icke!