Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1855, sida 1

sjelfva antalet af enkor skulle förminskas i den mån som anledningarne för fattiga flickor att, på sätt ofvan är antydt, kasta sig ur askan i elden blefve färre. ? Alltså är, enligt ins:ns ösvertygelse, realisaticnen af emancipationsidgen det ofelbaraste mediet att afvärja det hufvudoshligoste elände, som en dyr tid hotar att draga öfver ett land. Men det gifves många män, som visserligen mena väl med qvinnan, men vilja att hon för silt eget bästa må frambärda under det hittills varande förtrycket. Ins:ns föregående deduktioner måste ha högligen misshagat detta slags emancipationsfiender. Men som de äro ärans män, vill han gerna skiljas i: frid från dem, och det skulle synnerligen sagna honom, om de dessförinnan blefve ense med honom om ett af nedanstående förslag. I dessa tages endast den protegerande saderliga valviljan för qvinnan i anspråk — intet vådligt inrymmande åt henne af det ät den manliga verksamheten helgade gebiet askas deri. Realiseren, ) gode herrar och svenske män biskop: Agards plan för en lilränteanstalt för ogilta qvinnor! Derigenom att de insatta kabitalerna vid insättarinnornas inträslande död tillsolle inrattningen, blesve denna i stånd att sörränta dem så högt, att mången qvinna, som eljest solle slagtingar eller kommun till last, skulle bli förmögen. att sörsörja sig sjels. Detta skulle ännu oftare bli händelsen, om, som A. förmodar; några bland dem, som Gud ansör-, strott en stor rikedom; i kansla af det ansvar, som en sådan medför, genom donationer eller legater bildade en sond för inrättningen. Den ogifta qvinnans anförvandter skulle icke hiltigtvis hasva något att invända emot att hon medelst denna amorteringsmethod anvande hela sitt kapital för. egen rakaing, enar det eljest ej vore. tillräckligt för bestridandet af hennes lifsuppehälle. I stallet skulle kanske åtskilliga bland dem förskonas sfrån frestelsen: att med en viss langtan motse den stackars fränkans dödssall, då detta ej satte dem i besittning af hennes lilla förmögenhet. — Man torde invända, att en insåttarinna kunde ingå äktenskap och att i detta sall hennes barn kunde sägas ha orattvisligen blifvit berölvade en arfsrätiighet; men härtill svaras, att insatserna först horde ske vid den ålder, då qvinnan kan anses ha bestämt sig för det ogifta ståndet, äfvensom att, enligt hvad Ins. förut tagit sig friheten anmärka, äktenskapslusten hos qvinnorna skulle bli vida sallsyntare om de sjelfva kunde bereda sig en isekonomiskt hänseende bekymmerfri sramtid. i Eller sätten i verket ett förslag till en dylik anstalt, bygdt på andra grunder och uppgjordt, om ej Ins. irrar sig, af en numera afliden högt aktad medlem af bondeständet, f. a vice talmannen Nils Pehrsson. Enligt detsamma skulle föräldrarna efter råd och lägenhet insatta en summa penningar i inrättningen, antingen på en gäng vid dotterns födelse, eller Smärre ärliga poster intill dess femtonde år. Denna skulle kapitaliseras och räntorna å densamma först upptagas af den, för hvars räkning insatsen gjorts, vid fyllda femtio år, vid hvilken ålder hon kunde anses oförmögen att försörja sig sjels. Vid hennes död skulle insat sen tillfalla inrattningen, vare sig att den inträffade iföre eller;-efter nyssnämnda tidpunkt. Det erfordras ingen stor räknekonst för att ådagalagga huru små insatserna kunde vara under stistare icke helt och hållet blundat för detta förhållande, ty de ha tillagt enkan vissa förvärssrättigheter, hvilket visar att de ej anse oljan i hennes kruka fullt lika dryg som fordom i Zarpath. Men de goda männen ha icke besinnat till hur föga gagn dessa lända henne, ithy att hon ej förut inhemiat rågon kännedom i yrket, utan måste bero af sina arbetares redlighet och skicklighet. ; i bland hofherrarne. De började tro, att Bourvoisin var den störste narr, jorden hitiatills bUrit.