Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1855, sida 1

bland hofherrarne. De började tro, att Bourvoisin vå den störste: narr, jorden biilaiills Dfit. — Det är mig ej tillåtet betvisla, fortfor denne, at en af dessa koslertar, hvilkas öde; jag tillstår det, för orsakat mig mycken oro under den länga resa, hvar ärofulla mål är detta höga hof — det är mig ej tillå tet betvifla, säger jog, att en af dessa båda koslerta innehåller åtminstone hälften af den hemlighet, son jag i detta ögondliek frambär till Ers Höghets fötter Afven ett-akademiskt vältalighetsprof har sitt slut markisen ansåg sig hafva sagt nog och afbröt sin ha rang, medan hans bröst svällde af den storå tanke att han var redskapet för en vigtig politisk händelse som skulle gifva en ny rigtning åt Europas öde. Storfurstinnan svarade med några förbindliga ord tackande honom för det nit och mod, han visat under den långa, besvärliga och genom krigsförhållandene äfventyrliga resan, hvarefter hon befallde en af hofdamerna att emottaga nycklarne till koffertarne och öppna dem i hela hosvets närvaro. Ögonblicket var högtidligt. Alla, med undantag a! storfurstinnan, hade stigit upp. Den store ebenholtzkoffercen öppnades först. Vi kän. na hvad: den inneslöt. be utomordentligt präktiga toaletterna upptogos och lades på ett ofantligt bord, Serskilt ditsatt för detta ändamål. Man horde från damerna rop af beundran och hänryckning; de trängdes kring bordet samt fingrade och besågo allt med yttersta nyåkenhet. Markisen öfverhopades med de skönas tacksägelser, för hvilka han var temligen likgiltig, ty hela hans själ var fästad vid den politiska hemligheten af beskickningen. Han ansåg att ebenholfzkoffertens innehåll endast var den artiga sidan åf hans ärende, och att det egentligen skulle vara den unga damen; som flydde från honom i weissenburg. hvllken bordt framlemna dessa damepresenter. Perlemoskrinet