Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1855, sida 2

de sig mot väggen, emedan han kände knäna svigta under sig. — Dottern af en general rädd! Huru kan du fråga så dumt! An du sjelf, Leonhard? Du, såsom karl, känner naturligtvis ingen fruktan. — Jag är icke son af en general, bästa fru. — Nu, sade fru de Fontenay, är positionen vår. Låtom oss begagna de fördelar, tillfället erbjuder ! — Hvad menar ni, min fru? — Hör på! — Herre Gud! jag kan icke höra ett ord. Kanonerna dåna ju så förskräckligt. — Låt dem dåna! Hvad angår det oss? Du skall ned på gården och säga till det fruntimmer, som är i vagnen, att det är alldeles onödigt att dölja sig längre. — Jag skulle visst gå .. men kulorna — Du skall säga till henne, att hon genast stiger ur och kommer hit; jag vill tala vid henne. — Nej, fru de Fontenay, jag gör det aldrig. Betänk, kulorna ... — Du är en kruka. — Jag är en erkekruka, om ni så vill, ty jag har ingen lust att riskera mitt dyrbara lif. Och dessutom, om min herre kommer tillbaka