Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1855, sida 1

Korrespondens. (Slut fr. 290.) Kronprinsens utnämning till vicekonung i Norge har utan tvifvel inom detta land vunnit lisligt bifall, och det synbara bemödande, som den norska pressen gjort sig att dämpa sitt jubel deröfver och att framställa händelsen såsom för båda rikena lyckosam, visar nogsamt hvilket intesse man fästat dervid. Här i husvudstaden har densamma deremot väckt blandade känslor; ty man betraktar utnämningen såsom ett nytt drag af undfallenhet för Norge, och då man känner det nit och den ihardighet, med hvilken våra grannar sörsakta sina intressen, hvilka, såsom de uppfatta dem, äro temligen motsatta Sveriges, har man allt skäl att befara, det kronprinsen skall från sin vistelse i Norge hemta intryck, som båda oss en ny framtid af sondring och split. Sedan erfårenheten visat att de eftergifter Norge reden erhållit endast tjenat till att ännu mera vidga det svalg emellan de båda folken, som unionens beskaffenhet upprättat, då Norrmännens oaslåtliga strasvanden att, till hvad pris som helst, tillfredsställa sin nationalsåsanga, oupphörligen vålla oss obehag och trakasserier, och sedan öfvertygelsen härom nu vuxit till en allmän svensk opinion, finnes blott ett medel att bilägga söndringen och försäkra unionens bestånd, och detta är att den partiskhet för Norge, som hittills gjort sig gällande i unionsregeringen, gilver rum för en svensk eller, som är detsamma, en sannt unionell anda. Beklagligtvis synas både Carl Johan och kon Oscar ha föreställt sig, att det skulle vara möjligt uppehåla jemnygten emellan 2:ne alldeles motsatta intressen, och att man skulle utan fara kunna halancera emellan dem; men man borde väl nu ha funnit omöjligheten häraf. — En annan koncession för Norrmännen, hvars stösta betydelse dock ligger deri att den kunnat ifrågasattas, är det norska gardets i Stockhalm indragande. Carl den XIV, som åtminstone i det yttre sökte bibehålla skenet af en verklig union emellan de båda rikena, ville derlöre äfven likt andra konungar öfver förenade riken, omgilva sig med trupper från sitt andra rike, och en fördelning af Aggerhuus jagare blef derföre förlagd till hufvudstaden, der den haft en ganska angenäm bostad (vid Haga) och genom ett ständigt deltagande i de stora militåriska öfningar, som våra garnisonsregemen ten, i förening med andra svenska trupper af alla vapenslag, årligen förehafva, halt godt tillsalle att utbilda sig i sitt kall. Denna trupp har äfven varit tilltagen i så ringa skala (blott 38 man), att den icke för norska statsverket kunnat föranleda någon kännbar kostnad, förutsatt att denna ens varit större än den skolat vara i Norge, der truppen, såsom värfvad, i allt fall skolat underhållas genom statsmedel. Förmodligen har man likväl ansett det vara