för Norges s. k. statshöihed förnärmande att en tillstymmelse till norskt garde skulle vara sorlagd i den svenska hufvudstaden, och man har nu tagit sig anledning deraf, att chesen för det norska jäagare-detachementet uppsagt sitt passevolance-kontrakt, att påyrka sjelfva truppens hemkallande. De föregifna skälen dertill äro roliga nog. Om den i Stockholm förlagda asdelning af de norska jägarne?, heter det, sförenades med den öfriga (32 man starka!) delen af denna korps, kunde densamma bilda en mönster-sqvadron, genom att prositera af ett ständigt uppehåll i Kristiania (!) och de större lägersamlingar, som förmodligen (!) framdeles komma att kallas på Gardemoen; hvarjemte garnisonen finge en någorlunda passande kavalleristyrka (70 man). För vanliga inenniskors ögon vill det synas att en nation, som icke vill anses underordnad, borde sätta värde på att få deltaga i den hedervakt, som skulle omgifva konungens person; och om man icke vill betrakta detta såsom en förmån, utan såsom en börda, synes billigheten fordra att de både nationerne skulle ömsesidigt deruti deltaga. Men Norrmännen tyckas hafva den fixa iden att blott de aflågsna alla yttre indicier af gemenskap med Sverige äro de fullkomligt oberoende, eller att, om de blott så begå saken, som om konungen alltjemnt residerade i Kristisnia, så finnes han der äfven. — För min del tror jag att det icke är uti aslagsnandet af all gemenskap, utan tvärtom genom ett innerligare tillknytande af alla band med Sverige, som Norge bör se sin sjelsständighet betryggad. När, för några år sedan, en norsk eskader företog ett gemensamt kryssningståg med en svensk, uppstod genast split och klammeri. Hvarföre? Emedan de båda marinerne aldrig förut varit tillsammans och derigenom lärt sig att betrakta hvarandra såsom fremlingar. Deremot afhöres aldrig den minsta tvist emellan den norska truppen i hufvudstaden och de svenska garnisonsregementena, af det skäl att man, under ständig, kamratlik beröring, lärt sig känna och högakta hvarandra. Deraf kunde åtskilligt vara att lära, äfven i det större. Det har mycket talats om urtima riksdag i Februari eller Mars; men jag kan från säker hand meddela, att något sådant icke är på högre ort påtänkt, — —