Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1855, sida 3

öfver allt intetsägande krom, der tillbedjandet, om det skall bära frukt, måste ske i anda och sanning? Mellanspelens enda sanningsenliga försvar lyder så: Sebastian Bach och andre store orgelmästare hafva anbringat sjelf uppfunna tongångar imellan kyrkonym nernas rimrader; derföre är åtgorondet prisvärdt. Historien bevittnar verkligen, att många sorntidsorganister dyrkade mellanspeleriet med stor ifver. Ja, de drefvo sitt ofog dermed stundom ända till verklig utsväfning; ty koralmelodien qvästes och tillintetgjordes genom de ifrågavarande bragderna fullkomligen. Men kan väl dylikt gillas och förordas? Kan det bli oss ett efterdome? Omöjligt! Dock, äfven mesgifvet, att icke alltid så grofva oskick egde rum, är del vär uerlore dagut, ull uvod sum ausågs ssatligt för längliga tider tillbaka, ännu i våra dagar förtjenar att sortlefva? Har icke fastmera mycket, som under förflutna århundraden i den musikaliska verlden ansågs så om skönt, nödgats vika undan för en renare smak? På Sebastian Bachs tid hörde bland annat äfven till kyrkobruken, att, under pågående recitering af Petri förnekande, i Leipzigs hufvudkyrkor en gosse på orgelläktaren ljudeligen måste gala. Denna underliga sed påminner starkt om andra, ännu äldre och sämre gyckelspel i kristna kyrkan. Men dock endast under alongeperukernas tid fann man tuppens galande vackert. I senare tider förvisades såväl hanen ur kyrkan, som alongeperukerna från männernas hufvuden, och väl hade varit, om mellanspelen äfven redan då bade försvunnit, om man redan då hade fördomsfritt kunnat varsna, hvad de verkli gen äro. Annu bjertare afvikelser ifrån skönhetens stråt än de hitinis vidrörda fingo för öfrigt fordom vanhedra gudstjensten, just i frågan om godtyckliga tillsatser till koralen. Så har t. ex ända till vårt arhundrade den seden bibehållt sig i staden Schmalkalden, att icke organisten, utan föresångaren imellan koralens rimrader utförde ett solfeggio. en ,mellansång. Sist vidrörda föresängare tokeri klandras numera af en hvar, som eger sundt vett. Om de käre förfädren för någon gång visat sig alltför egendomliga i smak saker, så tillkommer det deras barn att dyrka dådlare tycken. Men svårt blir verkligen att inse och rått fatta den stora skilnaden imellan ett icke till saken hörande solfeggio, utfördt af en menniskoröst, och ett lika opassande solfeggio, utfördt medelst orgelpipor. Sanningen är den, att ingenting, vare sig hvad som helst, hvilket utgör en musik för sig, men icke verkligen är koral, sannskyldgt kan gagna eudstjen-ten All fri fantisering, medan församlingens bönesång pågår, har i helgedomen intet stt skaffa. Organisten skall vid koralspelet endast och allenast beledsaga sångmelodien och till och med härvid bete sig så ödmjukt som möjligt. Den båste organist, säger Mortimer, är den, som gör minsta våsen af sig och af sitt instrument. ÄAsven om mellanspelen utföras med lämpa, afbryta de dock i alla fall kyrkans hymnsäng. De tränga sig imellan sångmelodiens toner som en sjukdomsmateria. Ja, lyckan är god, om de icke sprida verk ligt löje. Kan väl en orgelmusik, som på följande sätt iogriper i sången, kallas gudstjensten tillständig? Församlingen: ,.Höga M jestät! vi alle, Organtsten: TirllIB, tiriss, tirili! Församlingen: För dina fötter nedersalle: Organisten: Tirill, tirbi, tirili! Församlingen: yDitt lof från våra hjertan går. Organisten: . Tirili, cisii, tärili! Församlingen hindras i det osvanforestående eremplet genom mellanspelen påtaghgen, att vid psalmsången helt och hållet hängifva sig åt sina tankar. Knappast bafva sångarne hunnit uttala den evigt Tillbedjansvärdes namn, så aforytas de, midt i sin halfsazda mening, genom en orgelmusik utan mening Sedan församligen, uader ofvanstående psalm börjans andra rad, i andanom har kastat sig i stottet inför nådastolen, så höres äfven hår, på den högsta höjd, till hvilken menniskosjälen kan uppsvinga sig, organistens po sitiv-sktiga tirili. Och då detta tirili i ofvanstående exempel inträder för tredje gången, klingar det ju till och med komiskt, nemligen så, som om det skuile måla det sått, nva på bedjande menniskor frambära sina bjertans lofosser. Författaren erkänner gerna, att enskilde orgelspelares mellanspel icke gifva anledning tll så skarpa an märkningar, som de här gjerda, ty dessa uppfinningar stå högt öfver mängdens improvisation, men den musik, som flertalet af organister låter förnimma imellan psalmens rimrader, kan, å andra sidan, verkligen knappast uppskattas nog lågt. Ja, ofta mägta de fantiserande männen icke iakttaga ens de enklaste och van ligaste barmeniska reglor, utan ästadkomma omeningar, om hvilka äfven den lindrigaste kritik måste säga : Sie rhrten durch einander gar, Dass es ein Brey und Gränel war. Men icke nog dermed, att dylika musikaliska karrikatyrer i och för sig sjelfve våcka förargelse och be stämdt icke är :0 passande i helgedomen; de förgifta äf ven sjelfva sången, koralen. Den sjungande försam lingen förnimmer nemligen sällan med tydlighet, når organistens musikmakeri pä egen hand är afslutadt, i hvilket ögonblick, efter qvintileringen, koralsången å ter skall vidtaga. Huru skulle församlingen ock kun na ana detta, alldenstund det beror af organistens nyck att t. ex. till första rimraden af en psalm bifoga en belt kort snärt, till den andra en längre och till den tredje en mycket lång. Ingen !ag bestämmer eller stäfjar hans godtyckliga fantiserings längd. (Forts.) Styckogods. Jenny Linds råd till en ung sångersaka. I en musiktidning, som utgifvs i Boston i Nordamerika förekommer följande utdrag af ett bref . TFT z I Fr as MR —