Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1855, sida 3

I Svenska Tidningen lases söljande uppsats af den bekante och aktade signaturen Å. M., hvilken uppsats vi särdeles anbefalla till uppmårksamhet och beerundande af vår Domkyrkoförsamlings Orgelnist. Uppsatsen är foljande: Gagnas svenska kyrkans gudstjenst genom organisternes godtycsliga santiseringar vid koralernas föredrag? Nedanstående uppsats är icke riktad emot någon viss person, som derigenom skulle kränkas, men emot ett bruk, som öfverlefvat sig sjelf och derföre. på goda skäl. redan från andra håll blifvit offentligen ogil ladt. Frågan år nemligen om de så kallade mellanspelen, eller dessa orgel-tirader, genom hvilka vissa organister fordom hafva trott sig, och andra väl ännu på vår tid tro sig, under pågående gudstjenst kunna prydadkoralen, i det de genom en sjelfskapad, icke föreskrifven musik från hvarandra afsöndra psalmversernas rimrader. Man har i landsorten beskylt Stockholm att vara sjelfva stomhållet för ådylika konstyttringars. Detta påstående innefattar — då man redan skrifver 1855 — verkligen ett rätt ledsamt tillmäle. Skulle det vara crundadt, så må nedanstående rader dock bevisa, att ätminstone olika tankar i ämnet äro rådande äfven här uppe, och att icke om alla hufvudstadens organister med sanning kan sägas, att solen så vågrät skiner dem i ögonen, att de, bländade, se hvarken vägen eller nejden framför sig. Med rätta förklarar den nyare tiden de ifrågavarande mellanspelen för icke till koralen hörando. Ty vore detta sellet, vore de koral, utgjorde de en väåsäåndtlighet i koralen, så kunde de icke undvaras i sångföreningar, hvilka befatta sig med koraler, eller vid fältgudstjensten, der regements-orkestrarna företräda orgelns ställe. Men så väl i ena som andra fallet utelemnar man mellanspelen. De saknas ock icke på ringaste vis; tvertom framstår koralen, just genom befrielsen från alla icke ditbörande elementer, särdeles ren och oförfalskad. Den strålar nu alldeles ofördunklad, i sin hela, fulla värdighet. Koralen liknar en allvarsam jätte, hvars kraftfulla ansigtsuttryck genom påklibbade skönhetsplåster a la rococo väl kan förlora, men omöjligen vinna. Att mellanspelen väcka till bön, att de befrämja uppbyggelsen, torde äfven svårligen vidare på reat allvar påstås af någon, icke ens af de ifrigaste mellanspelare sjelfva. Hela orsaken, hvarföre mellanspelen ännu icke öfverallt bafva blifvit aflagda, bör sökas i vanans stora magt. Ty en inbiten plägsed är i stånd att tilldela äfven det mest befängda och osmakliga ett inbilladt värde. Den, som t. er. vant sig vid rhabarber-tuggning, finner nämnde vämjeliga rot icke endast välsmakande, utan äfven behöfllig. Mellanspels-makarne åter stå, 1 frågan om koralens förskönande genom sina sjelftillsatta tongångar, ingalunda särdeles mycket hö gre, än rhabarber-vännerne. Rillighet a fordrar, att vi ursdkta den, som allt ifrån ungdomens dagor. just i lefnadens skönaste vår, städse bar hört fantiseringar imellan koralens versrader; ty denna om än så meningslösa musik har genom tusersalldigt upprepande dock tillvällat sig ett visst värde, åtminstone för minnet. Men något annat är alt ursåkta en sak, och något annat att godkänna den. Märkligt förblifver — och detta talar starkt emot mellanspelen — att på orter, der besagda spel ännu njuta all åra, de dock vid särskildt högtidliga tillfällen uteslutas. I brödraförsamlingen t. ex (hos de s. k. Herrnbutarne) älskas tiraderna imellan versraderna ännu allmänneligen, såsom utgörande ett arf ifrån Zinzendorfs tider. Men icke desto mindre uteblifva äfven bär mellanspelen under nattvardens mest upplyftande ögonblick. Sedan hela församlingen emottagit brödet, men gömt det, faller gammal och ung på knä; liturgen säger: Åten! det är vår Herres Jesu Kristi lekamen, och derpå toga alla kommunikanter brödet på en gång i munnen. Liturgen sjunger nu, jemväl sjelf knäböjande: Helige Herre Gud! Helige starke Gud! Helige, barmhe tige Frälsare o. s. v. Men liturgens bön under dessa gripande ögonblick beledsagas af organisten utan mellanspel. Och alla nattvardsgäster, musikaliskt högt bildade, så väl som alldeles omusikaliska, erkänna, enligt sanningen, att just organistens uppehåll imellan verstaderna åstadkommer en utomordentlig verkan. Man hörer sägas, att mellanspelen äro nyttiga musikaliska inledningar till den ånyo vidtagande koralsångens melodi. Hvilket haltlöst påstående! Behöfva väl solkvisorna, och våra flesta koralmelodier åro folkvisor) att deras särskilda toner inledas till hvarI andra? — Vid dessa herrliga basunkörer i utlandet, hvilka (t. ex. i Stuttgart och Leipzig, samt i de ofvanvidrörda brödraförsamlingar) utföra koralen ytterst förträffligt, göras aldrig inledningar till melodiernas särskilda fraser, och de saknas af ingen. På samma sätt förhåller det sig jemväl med de kosraler, hvilka nutidens mest framstående protestantiska kyrkotonsättare, Felix Mendelsohn Bartholdy, bar inlagt i sioa oratorier Paulus och Elias. Inga mellanspel finnas här, och likväl fattas ingenting. Ja, man skulle till och med anse den för litet virrig, som ens vågade påpeka, att mellanspelen här kunde gagna. Men om mellanspelen nu besinnas lika öfverslödiga som osaknade vid koralerna 1 under fältgudstjensten 2 i sångföreningarna 3 i basunkören, och 4 i det alla ärovärda konstmedel i anspråk tagande oratoriet; j af hvad skål skall då ett gagnlöst musikmakeri tillställas Då orgelläktaren wmundar 853.4. AHnmHÖ i