Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1855, sida 2

— — —— — Herrn! Herrn! — Hvad står på? Det var Leonhard, som återkom från köket och häftigt inträdde i rummet. — Herre, man har skymfat mig! — På hvad sätt? — En förskräcklig skymf, herre! — Förklara dig! Jag satt bredvid sårlåret ... — Godt! — Jag satt bredvid sårläret, hade ögonen på det, vakade öfver det, som öfver ett älskadt barn. Det var också ett skönt fårlår .. drypande af fett, doftande som ambrosia! . . Det var just stekt, och jag skulle taga det af spettet ... — Fortsätt! — bå i detsamma en hop unga ossicerare kommer in i köket .. en ibland andra med ett stort ärr i pannan ... Den skulle jag känna igen bland tusen . . — Fortsätt, hör du! — Gå din väg! sade de till mig. — Hvarför skall jag gå? -— Detta fårlår tillhör oss, säga ofsicerarne. — Det var osanning, svarar jag. De stöta mig undan och slå omkull mig. Jag skriker: fårlåret tillhör min herre. — Din herre, pomadhandlaren? l — Ja, just pomadhandlaren. De börja skrat. —