Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1855, sida 2

ryska ezaren så väl visste att svenska riksdagen aldrig skulle votera en skilling till ett krig mot vestmakterna Men rustningarne voro riktade mot påtryckningarne, från hvilket hall de måtte komma, och de kunde komma endast från ett håll; säledes voro rustningarne också riktade mot detta enda håll. Detta hafva Danmarks ministrar, både Bille och Fansen öppet erkänt, och att denna bekännelse äfven gäller våra rustningar, är en solklar folja af konventionen. I sina försök att påbörda oppositlonen en rent dynastisk karakter, som den icke bar, och som vi tryegt kunna säga att den här i landet aldrig af sig sjelf skall antaga, förklarar Svenska Tidningen jemväl, att i afseende på återställandet af regeringens anseende ingenting skulle vinnas genom de nuvarande rådgifvarnes afgång och ersättande med andra. Mins Svenska Tidningen huru bevekligt hon i början af förra året bad bos riksdagen för den pu varande uppsättningen, att den skulle få sitta qvar, utan all dess förskyllan eller värdighet, endast för att ej göra någon rubbning under ett så oroligt tidskifte? Nu deremot, då allt ar lugnt och inga ryska noter hota vår välsignade neutralitet, nu beter det att ett ombyte af rådgifvare icke skulle gagna till något, icke tjena att återställa förtroendet och åt r lyfta regeringens anseende. Påhittet är annars ej så dumt. Om ett ombyte skedde på det viset, att de lediga platserna intoges af vissa personligheter, hyilsa vid riksdagarne utmärkt sig för sina stora ord och små handlingar, som, med enoncerande af granna liberala principer, och det grymmaste misstroende till rådgifsarne, på samma gång städse varit de mjukaste i ryggen för den oföränderliga viljan och de beredvilligaste redskapen att fira försoningsfester och votera förtroendeanslag; — då vore visserligen ingenting vunnet med en ministerförändring, som hela landot då såge betyda ingenting annat än ett osläggande af utslitna kläder och ett påtagande af nya med samma snitt. Vore det åter meningen alt till rådgifvare valja verkligt sjelfständiga män, som bade folkets förtroende, som förenade vilja och förmåga att ärligt genomföra hvad de åtoge sig, och icke genom uppskjutande och subreptioner neutraliserade hvarja samhälligt framsteg som de högtidligen förbundit sig att bescam ja, — då kunde det väl ändå förtjena att göra ett försök. MOTNMEIVUTMLDSURE 6