Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1855, sida 2

Lady NBAamGdOUN4lleS åäyrka. Lady Mandoville satt vid det öppna fönstrat i sitt kabinett och lekte med en liten flicka som satt i hennes knä. Lady Edith Wyville inträdde sagta. Got afton Mary Ann, du ville tala med mig? god afton lilla Emelyn. Lady Edith var ännu denna vackra, milda ålskeliga varelse som förr, men lyckan hade målat hennes kin der mera i karmin, hennes ögon glänste af stilla fröjd. Mary Ann blickade upp med glad öfverraskning. — Edith, minns du, att jag sade dig att blott en sak fattades i min lycka? Mary Ånn var ännu denna milda, rena qvinna som fordom; åren hade med lätt hand vidrört benne. Hon var ännu lika intagande som då mrs Malvina påstod, att Adalbert Saville beundrade henne. Lord Henry de Mandoville tyckte sä, och ingen dag förgick utan att han prisade sin lyckliga sijerna som gaf honom Mary Anns fromma ädla bjerta. Lyckligare kunde in gen vara än han. — Ja sade han, Rosita. — Rosita, sade Mary Ann med glänsande ögon Rosita är lycklig, minns du Rositas bröllopsdag? minns du visan om Phoebi lyra, som Dolorez sjöng så väl, minns du huru blek Everard Darville blef, minns du huru Adalbert rusade ut, huru Waldemar de Marignys blick mörknade? — Ja, jag mins det — mins huru Rositas ögon