Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1855, sida 2

— Jag älskar Everard ömt, beundrar, värderar honom framför alla ... men... — Hvad? — Detta är också allt. — Du svär det. — Ja, vid allt hvad heligt är. Waldemar fästade sina genomträngande mörka ögon på henae. De voro brinnande, — Everard icke, hvem ? — Hvilken fråga! Godnatt, min kusin, klockan är ett, snart trå. — Såäratia icke, Ro ita! nu släpper jag dig ej! nu måste du tala! Stora tårar glänste som daggperlor i Rositas ögon; hennes kind glödde, blicken sade mer än tusen ord. Waldemor föll åter till hennes fötter; med nästan vansinnig fröjd kysste han hennes små händer gång på gång. Aon ville gå, men han höll henne qvar, tryckte henue med glödande passion till sitt bröst, och kände huru hjertat slog häftigt. Han kysste hennes svarta ögon. Då ser hon upp hastigt, rodnande och bäfvande. Rosita var sjutton år och eldig som en söderus dotter. De länge slumrande känslorna hade vaknat; de länge tillbakahållna strömmade ut, så att bröstet ville Sprängas. Hon ville fly. Waldemar slöt henne åter till sitt brost. — Min brud, hviskade han, min... Rosita darrade häftigt. — Gå! Hvad har jag sagt, som berättigar dig att så handla? sade hon ångestfull. (Forts.)