Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1855, sida 2

————————— — — Nej, han är hos sin homme dasfaire. — Godnatt, Halbert! Gud vare med dig! Förrädaren. Klockan var öfver ett. Rosita bade icke lagt sig, hon satt i salongen der på samma plats, som de lemnat henne; ljusen brunno matt; hon ville vänta på Edgar, ty hon kände ett behof att tala med honom. Den mörkblåa sidenblusen klädde henne väl; den smög i rika veck kring det smärta lifvet. De blonda lockarne hade fallit ned öfver axlarnes hvita marmor; hon satt tyst och tankfull. Då gick dörren sagta upp och Waldemar inträdde. — Rosita, svara mig på en enda fråga, sade han, en enda, och jag eår straxt. — Hvad vill du? Gå nu! Edgar kommer straxt. Waldemar gick fram till Rosita, fattade hennes hand, kysste den vördnadsfullt och satte sig bredvid henne. — Säg mig, Rosita, älskar du?. — Tyst! tala icke så: jag älskar min man ... gå genast! — Och din svåger? den vackre snillrike Everard, älskar du honom? Ett ord af barmhertignet, Rosita, jag ber, jag besvär dig? — Om jeg gjorde det, sade hon leende, hvad då? Everard är den bäste, den ädlaste af män. Waldemar hade sjunkit ned för hennes fötter. — Rosita, bad han; säg!... — Hvarför? sade hon rodnande. — För min skull. — Nå, ja, stig upp då, och du skall få veta allt. Waldemar satte sig vid hennes sida.