Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1855, sida 2

— Everard, ja! blind var jag, stenblind! sade han med djup ångest. — Ja, Everard, han har svarta ögon och så sköna, så fulla af lif och snille, då de blicka på henne. Men hvarför blir du så blek. — Jag vet icke, är jag blek? — Som en gast. Min Gud, Waldemar, du är sjuk! — Nej, sade han skrattande, jag är frisk och glad. Om några dagar kommer Everard hem; roligt att träffa honom. — Ja, en ovanlig man, Waldemar! utbrast han stirrande på honom med nästan vild blick. — Hvad i Guds namn fattas dig, Halbert? Halbert tog ett ljus, gick fram till baron de Marigny och blickade genomträngande på honom. På en gång blef han blek som ett lik, som hvitaste marmor. Han förmådde ej tala. — För Guds skull, Halbert! du skrämmer mig, tala, säg, hvad är det? — Waldemar, du har svarta ögon! utbrast han ien hjertskärande ton. Han småsog. — Så har du, och så har Everard Darville! Den arme Halbert darrade och bleknade, och föll slutligen sanslös ned i soffan. Då han åter slog upp ögonen vore de fulla af tårar; ban gret som ett barn. Waldemar lade sagta hans hufvud i sitt knä och strök håret undan från den hvita pannan. — Halbert, var en man, sade han. Halbert log bittert. — Du kan icke älska; Augustus Burlington sade, du var af is, han hade rätt. — Hvem vet, is kan smälta för solens strålar; för en qvinnas ögon kan hjertat smälta, då det ligger kärlek i blicken, Är Edgar hemma?