Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1855, sida 1

anmärkningar kunna ,i någon mån bidraga till att få det bristfälliga afhjelpt, hvilket deremot alltid varit och är svårare, om ej nära nog omöjligt för den Svenska pressen. Ar det den omståndigheten som gör den enas anmärkningar -lärorika och den andras , vämjeliga, att styrelsen i det ena landet finner sig pligtig och tvungen, att lyssna till anmärkningarne och småningom rätta sig efter dem, när de äro besogade, under det att de styrande i Sverge synas lägga sin ära uti att trotsa och håna allt hvad pressen yttrar, en ära som dock synes oss vara ganska liten. Vore det emellertid rigtigt af en fosterländsk press, att låta denna bedröfliga erfarenhet hindra sig, att fortsätta sina anmärkningar, att inför den allmänna meningens domstol framlägga vederbörandes missstyrelse? Vi anse för vår del att ett sådant beteende just borde stämplas med de föraktliga uttryck, som Sv. Tidn:n behagat begagna. Vi hafva en alltför färsk erfarenhet om huru saderneslandet var nära att gå sin upplösning til mötes, derföre att en vanvettig styrelses åtgärder icke hämmades af en offentlig mening. Vi hafva en ännu nyare erfarenhet af en förvaltning, som t. ex. användt millioner till vårt försvarsverk, för att i behofvets stund lemna oss försvarslösa, af ett regemente, som ej kunnat producera en lagstiftningsåtgärd, hvilken icke varit i mer eller mindre mån misslyckad. Denna erfarenhet innebär alltför många varningar, för att icke hvarje medborgare bör gifva akt på hvad som sker, och det är pressens oafvisliga pligt, att i detta hänseende gå allmänheten till handa med alla möjliga upplysningar och råd. Ar det nu icke uppbyggligt, att af samma tidning få höra så motsatta omdömen om hvad som tilldrager sig i England och hvad som sker i Sverge? Och dock har i vårt land det aldrig så uttalats om någon person, att han är ryskt sinnad, som man i England många gånger yttrat om män, sådane som Graham, Gladstone, m. fl. Ar det slutligen icke ganska anständigt af en tidning, som dertill vill berömmas för ,,god ton, att bemöta sina politiska motståndare med den sublima öfverlägsenhet, hvarmed Sv. Tidnin t. ex. i sin n:o 275, topprider Aftonbladet, med uttryck sådana som: A.B:s ,,pjollriga tidningsartikel, ,jollrande fram och tillbaka, m. m. dylikt i samma ,,goda ton? — Sannerligen — när man har så litet reda på sin egen tankegång, så är det ej stort värdt att man talar om joller, hvilket icke utmärker barndomen allena, utan ock den tid då man öfverlesvat sig sjelf, då man, för att begagna ett Sv. Tid:ns eget uttryck, uppnått -älderbrutna qvinnors ståndpunkt. Den Sv. Tidn:s uppsats, som innehöll vår ärade kollegas krigsförklaring mot Ryssland, mot den svenska pressen, mot Bergman-Schinkel, ja mot allt sundt förnuft, och hvarom vi förut ordat temligen mycket, kunde gifva ämne till en volym, om man ville bit för bit plocka sönder densamma. Detta vore dock måhända något grymt och skulle väl äfven göra mera besvär än hvad saken förtjente. Emellertid förekomma der ännu ett par punkter, åt hvilka vi vilja ytterligare ägna någon uppmärksamhet. Såsom man vet bar Sv. Tidn:n förordat Sverges deltagande i kriget hufvudsakligen på den grund, att derigenom misstankarne måtte upphöra, det vår svenska regering skulle hysa hemliga sympathier för Ryssland, sympathier, i hvilka, enligt hvad Sv. Tidn:n naivt yttrar, skulle ligga ett förraderi mot svenska solket ). År denna misstanke, utropar Sv. Tidn:n, såsom man söregisver, verkligen allmän, och kan den ej genom sin egen orimlighet vederläggas, nå väl, då veta vi intet ) Hvarföre väl nu mera än 1812 och framgent ? — må man väl fråga.