Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1855, sida 2

A—————7 Everards blommor. Med liflig glädje emottogs Everard af Rosita. Lord Wigville blickade med beundran på Edgars brud, helsade artigt på Victory och skakade hjertligt hand med Waldemar. — En vacker fåstmö du har, sade lord Rupert, då de blifvit ensamna, men Edgar valde än bättre. Min Gud, hvad Mademoiselle Rosita är förtjusaude! Waldemars blick mörknade. — Ja, men hon har icke min bruds många, glänsande kontanter. — Men lady Rosita har en glänsande skönhet och ögon milda som madonnans. Min Gud, hvad hon är vacker! — Rosita, min syster, sade Everard, då han nåera Ummar sednare kom in till henne i sitt rum; Rosita, får jag säga dig ett ord och gifva dig dessa blommor? Och ban lade en stor bouquette af tropiska blommor för hennes fötter. — Ack, bästa Everard, så vackra de äro! — Rosita, min syster, sade Everard med kufvad rörelse; — som litet barn såg jag dig, följde din utveckling, ålskade dig, för din egen och din moders skull. For ett år sedan såg jag dig här; du gick vid Waldemars sida och lyssnade till hans hviskande röst. Du rodnade, du såg på den lilla ringen med hans namn, som prydde ditt finger. Några månader derefter blef du Edgars fästmö. — Älskar du Edgar? För Guds skull säg! (Forts.)