Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1855, sida 2

njuter en så uteslutande gunst och ett så mäktigt skydd, ett han, ehuru pensionsmessig. ändock sår sitta orörlig på sin höga plats. ja till och med säges vara en ibland de så, för hvilka garderobsvägen till den högsta intimiteten alltid står öppen. Aftonbladet förordar en uppsats i krigsvetenskaps-akademiens tidskrift, deri det föreslås, att åldern för beväringsungdomen borde framflyttas från 20 år till 25, emedan slertalet af vår allmoges söner icke vid den förra åldern ännu hunnit nog utbildning och styrka, för att kunna utföra ens hvad af beväringsynglingen nu kräfves, än mindre hvad som skulle tarsvas, om deras krafter påkallades för en strängare tjenstgöring. Det säges härom i den citerade uppsatsen bland annat följande: Tjugoårs-äldern är troligen alltför späd. Ej blott kriget, utan äfven dess förberedande öfningar, fordra män. Vi hafva något hvar sett huru nedtyngd beväringsynglingen stretar med sitt gevär. Krigsgeväret är sannerligen vida mindre lätthandterligt än orrbössan, hvarmed byarnes ynglingar bravera. Att bära geväret hviladt kan naturligtvis ej vara hufvudsak och år det ej eller. Alven i detta minst besvärande läge skall geväret för de veka axlarne blifva tungt nog under förhållanden, som man ej bör förbigå vid denna undersökning. Fyll renseln med de persedlar som deri skola förvaras, lägg några dagars föda i tornistern och 60 skarpa skott i bandoleret, och jag vågar tro att beväringsynglingen, så utrustad, efter några dagars marsch skall vara så medtagen, att det verkligen blifver en hufvudsak för honom att nätt och jemnt kunna fortsåtta marschen, utan att blifva befriad från den ena eller andra persedela, hvilken sednare lindring dock väl oftast blifvit beting för marschens fortsättande. Huru blef det nu att inträda på en krigstheater? För att der fylla sin plats bör soldaten ega ett öfvermått af kraft utöfver hvad som erfordras för hans normaltillvaro. Han bör kunna disponera en betydlig del deraf, både för sina egna kroppsrörelser och åt handterandet af det vapen hvaraf han beror. Allt detta är för mån af yrket kändt och behöfde ej vidröras. Vetenskapsmännen hafva ådagalagt, att vid 20 år ynglingen ännu befinner sig i broskperioden, d. v. s. barndomen är ännu rådande. Man valde för beväringsskyldigheten denna ålder hufvudsakligen af tvenne skäl: dels ansåg man att krigaryrket skulle mera lifvande inverka på denna ålder, än på en mera framskriden, och dels föreställde man sig att, vid en mera framflyttad värnepligtsålder, ingångna giftermål skulle göra skilsmessan från hemmet mera svår, och att i ekonomiskt afseende flera störande följder skulle uppstå, än nu, då en lös och ledig yngling drages från sitt hem, Giltigheten af dessa motiver kunna visserligen ej bestridas, men icke dess mindre hyser förf. den öfvertygelse, att saken numera kan annorlunda betraktas än vid den tid då beväringssystemet infördes. Saken var då ny och såsom sådan hade den svårighet att bekämpa. Iden är nu sammanvuxen med nationen. Man finner nu denna pligt naturtig. Jag vill så gerna föreställa mig att den tidigare åldern blott antogs såsom en inledning för att alstra håg för yrket. Försöket har lyckats; ty som man vet, råder nu i alla landsändar hos allmogens söner en sann håg för militäriska öfningar. Jag har af många bönder hört den åsigten uttalas, att beväringsgossarne äro alldeles för unga. Således bör man tro att, i fall man för öfrigt ville framflytta beväringsåldern, förslaget ej skulle möta hinder hos allmogen. Jag vågar tro, att vid 25 år vore den unge mannen särdeles lämplig för inträde i beväringens leder. Vid denna ålder har hans kropp hunnit en utbildning, som försäkrar om kraft att kunna, utan öfveransträngning, utstå de mödor som kriget kräfver och hvilka, fastän i ringare mån, äfven fredens öfningar kunna medföra. Förståndet har fått en mognad, som medgifver en sann och klar uppfattning af den på samma gång ansvarsfulla och hedrande kallelsen alt bidraga till fäderneslandets försvar. Det finnes vid denna ålder nog mycken ungdomskänsla för att lifva, men tilllika nog mycket förstånd att framkalla den sans, som icke alltid följer en spädare ungdom. Beväringsperioden skulle sålunda räcka från 25 till 30 år. Det heter sedermera i afs. å beväringens organisation under fredstider, att dess Åarmering, beklädnad och utredning borde vara lika uled stommens. — Detta vore visserligen det rätta ifall beväringen, såsom förf:n föreslår, införlifvades med stam-trupperna, men då detta, af många skäl, svårligen torde komma till stånd, synes oss den åsigt vara rättare, som äfven blifvit förr uttalad, att beväringen exercerade i egna kläder, på sin höjd lånade ifrån armåens uniform mössan med kokarden. Man kan nu knappt se något bedröfligare än de stackars beväringsynglingarne, sedan de fått kronans än för långa, än för korta, synnerligen det sednare, persedlar på sig. Den förut raska bonddrängen, som förr rörde sig ledigt och lifligt, blir nu likasom fjettrad med en tvångtröja, som gör honem vensterhändt i hela sitt väsen och på allt sätt otymplig. — Det är dock en del al beväringen, som äger rätt att exercera i sina egna kläder, neml. studentkåren, och vi hafva ej hört någon, som funnit detta anstötligt. Efter Februarirevolutionen bildades i Paris en trupp, som var bekladd ungefar på samma sätt, neml. det s. k. Mobilgardet. Hela uniformen bestod i mössan och det tresärgade skärpet omkring den blåa blusen. Det var en sröjd att se dessa vackra, lisliga ynglingar, som antogo ett helt annat skick, då de erhöllo ordentliga uniformer. Men man lefver hos oss, likasom i andra länder, alltför mycket i den föreställningen, att kläderna göra menniskan.