Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1855, sida 2

— Ack Malvina, den unge, vackre, 20-årige John — — — han är äfven död. Och majoren gret som ett barn. Mrs Malvina satte nåsduken för siva ögon och gret högt och bittert. — En smärtsam förlust, som jag af innersta hjerta beklagar, sade lord Adhemar. Lady Isabellas mörka ögon stodo fulla af tårar. — Ack, sade hon, hvilket hårdt slag; stackars major Valmy. — Major Valmy, sade Everard, jag beklagar af varmaste hjerta er sorg; jag kan fatta huru det måste kännas att mista sin enda broder! Waldemar de Marigny tryckte majorens hand, inget ord kom öfver bans läppar, men varmt deltagande lyste i det vackra, lifliga ansigtet. — Gud i himmelen! utbrast mrs Malvina, hvad det griper mig! den hygslige, treslige Charles — — ooh den unge, vackre John — — bara 20 år. Min Gnd! hur skall jag kunna bära det! Victory, kom hit; är du icke bra ledsen? Johu, din kusin. — — Mary Ann, hvilket hårdt slag. Victory snyftade och Mary Ann tryckte sakta sin stjufmors hand, under det klara tårar strömmade utför hennes kinder. Hon förde sakta mrs Malvina med sig ut, under det lord Adhemar talade med den nu något lugnare majoren. — 200,000 L, en ganska vacker förmögenhet, och ni hans enda arfvinge, sade sir Everard. — Ack, sir Everard, det gör mig ingen fröjd. Min stackars bror! — min raske Jobal O, om jag kunde gifva allt för att åter hafva dem, jag gifver det med fröjd. Mrs Malvina låg på soffan; lady Isabella och Mary Ann stodo bredvid mrs Malvina, som snyftade konvulsiviskt. Mary Ann gaf henne droppar.