Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1855, sida 1

Everard smålog, grep tanksull mandolinen och sjöng: Quand Phoebus brule Quand VPamour ravage Quand rien ne soulage Quand Pamour brule, Alors la lyre de Phoebus sonne, Alors le jeune Phoebus chante, Alors le chagrin noir, amere mente, Lamour a rien ne sera bon! — Förträffligt, mycket bra, sade lord Adhemar och lord Henry Saville. Laby Isabella smålog. — En kärleksvisa? sade hon. — Ja, en ung landsmen till min mor sjöng den i förtviflan öfver en flickas giftermål som han älskade, den heter Pkoebi lyra. — En vacker ton och vackra ord, sade lady Darville. — Högst rörande, sade mrs Malvina. — Det finns en fortsättning, sade Waldemar, som är det än mer. — Hvad svenska språket är vackert i sång, sade lady Isabella; sjunger mr Edgar? — Nej, mylady, Everard är lyckligare än jag, sade Edgar.