Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1855, sida 1

— z— — — — Ryssland, och lätt är detta att säga, men att verkställa det förefaller mig möjligt endast under det vilkoret, att Österrike, tryggadt utaf tyska förbundet, deltager i kriget med hela sin styrka. Och skiljes icke då äfven hela Polen ifrån Ryssland, så bekänner jag att jag ej förmår inse, huru Finland, vore det äfven ryckt ifrån den ryska kolossen, skall i en framtid kunna försvaras. Får Ryssland bibehålla alla sina polska besittningar så blir det, sedan fredslugnet läkt krigets sår, med en befolkning af sjuttio millioner menniskor, snart på nytt så öfvermäktigt, att hela Europa förenadt måste ständigt stå under vapen för att kunna trygga Finland mot en återeröfring. Polens och F ölands skiljande från Ryssland på samma gång äro derföre nödvändiga korrelater, det ena fordrar och förutsätter det andra. Måtte derföre Sverge intill dess detta kan ske, hvartill utsigterna just icke äro nära, se sin säkerhet i den närmaste framtiden till godo! Och så långt detta nu är möjligt, vinnes det endast genom Rysslands förstöring såsom sjömakt. Det blir Sverges, Norges och Danmarks sak att sedermera förena sig om en gemensam marin och göra denna så stark, att den förmår bjuda den ryska spetsen, derest Ryssland på nytt forsöker ati skapa sig en slotta och uppbygga nya marinetablissementer, i fall det skulle lyckas nu, det Gud gifvel att genom ett bombardement förstöra Kronstadt och den flotta det för närvarande äger. . Som vi, i fall af vårt deltagande i kriget hvilket nu ser så sannolikt ut, förmodligen ganska snart hafva att vänta urtima riksdag, troligen i Februari eller allrasenast i Mars nästa år, så har jag ej velat tillbakahålla de reflexioner jag ofvanföre yttrat och önskar att red. ej heller måtte undertrycka dem. Långt ifrån att tilltro mina omdömen någon ofelbarbet, önskar jag blott att framkalla en till botten gående diskussion i ämnet och en fullständig utredning om möjligt derutaf, för att på förhand väcka de blifvande riksdagsmännens uppmärksamhet och eftertanke; de jemmerliga diskussionerna i riksstånden vid sednaste riksdagen öfver tacksägelseadressen och kreditiverne hafva ådagalagt huru ytterst beböfligt detta är. Jag vet visserligen, det planen är, att vid den urtima riksdagen afböja och förekomma alla obehagliga diskussioner, att blott få penningar och tacksägelseadresser, och sedan hastigt och lustigt afpollettera Rikets Ständer efter fyra högst fem veckors förlopp. Nationen och dess ombud skola försättas i ett glädjerus öfver kriget emot vår arffiende, en förtjusninssriksdag organiseras, alla ansvarsoch reformfrågor humlas öfver och kastas å sido, och på det maneret framför allt allenastyrandet och det inre Ryssland frälsas — hvilket allramest ligger om hjertat! Det är längesedan kamarillapressen sqvallrade ur skolan och fullständigt röjde denna plan, och redan för sju eller åtta månader tillbaka plaiderade kamarillans bästa penna, hr Crusenstolpe, i sina ställningar och förhållanden, ifrigt för att derest urtima riksdag ej kunde undvikas — hvilket dock vore säkrast och bäst — Rikets Ständer skulle undanskjuta alla andra frågor än penningeanslagen, och på intet vis röra på allenastyrandet eller ministerförändring o. d. Sådant skulle i en så kritisk och afgörande tidpunkt, Gud bevars, vara högst opatriotiskt. Det är detta thema, som ni kan bereda er på, att framgent få höra ständigt och med stigande styrka varieras af kamarillans många organer inom hufvudstadens press, med återsifvet eko utaf Malmö Snallpost och dylika snusförnuftiga blad i landsorterna. Och såsom ni kan förmarka af den s. k. Rougetska tidningen eller Söndagsbladet, hvilket alltid är i förtruppen, så äro ord och lösen redan gifna att börja bearbeta Äförtjusningen.