Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1855, sida 1

valbelagna och under större delen af året öppna hamnar erbjuda honom ett ypperligt tillfalle att grundlägga ett ryskt-atlantiskt sjövälde. Dessa i triger hafva i Sverge och och Norge redan en langre tid varit kände, och Handelstidningen bar redan en gång förut, stödd på norska tidningars utsago, sastat uppmärksamhet på desamma. Engelska pressen synes emellertid ej förr än helt nyligen gjort sig underrättad om detta den ryske sjelfherrskarens mera obemärkta försök att äfven i Norden följa anvisningarne i czar Peters testamente hvari det uttryckligen heter, att besittningen af en kuststracka vid Atlantiska hafvet är af lika stor vigt för ryska väldet som Konstantinopels eröfring. En insänd artikel i Times för den 9:de, undertecknad A Norwegian, (en No:rman) lemnar engelska allmänheten utsorliga upplysningar om de ryska machinationerna, och vi återgisva här i korthet hufvudinnehållet af nämnde uppsats. Den del af Skandinaviska halsön, på hvilken Rysslands omättliga eröfringslystnad i första rummet varit och ännu är rigtad. är Finnmarken, den nordigaste delen af Norge med en yta af 1300 geografiska qvadrat-mil och en befolkning af 50,000 själar. Med en så obetydlig folkmängd och så nordligt läge, skulle man tro, att detta landskap ej kunde vara ett serskilt föremål för en stats af första ordningen eröfringslystnad. En sådan slutsats vore emellertsd origtig. Genom besittningen af Finnmerken erhölle Ryssland en mängd förträffliga hamnar, som, under hela året fria från is och i direkt förbindelse med oceanen, kunde förvandlas till örlogsstationer, hvarifrån de ryska flottorna, nu infrusna under en stor del af året, skulle när som helst kunna utlöpa. Och hvad som är ännu vigtigare: Ryssland finge genom Finnmarkens härdade och med hafvet förtroliga fiskarebefolkning sin brist på dugligt manskap för sin flotta afhjelpt, och folkmängden kunde lätt nog ökas genom inflyttning af ryska horder, som nu lefva under mindre gynnsamma omständigheter, men i Finnmarken skulle finna rikliga näringskällor i kustfisket, som ännu på långt när ej är så utveckladt, det borde vara. Finnmarkens besittning skulle sålunda aflägsna de båda hufvudsakliga hinder, som ligga i vägen för Rysslands bemödanden att blifva en sjömakt af första rangen, nemligen bristen på sjöfolk samt på öppna och säkra hamnar. Innan Finland år 1809 afträddes till Ryssland, var gränsen mellan detta land och Norge föga betydlig till utstrackningen och för öfrigt ej med bestamdhet utstakad. Så länge Norge var oberoende, voro deras konungars myndighet och rattighet att uppbära skatt erkande eller utöfvade anda till nejderna af Kola och längs Hvita bafvet flera hundra eng. mil på andra sidan den nuvarande gränsen. Men sedan Norge blifvit provins under Danmark, inkräktade Ryssarne ostraffadt på detta område. Slutligen, när Norges sjeltståndighet år 1814 återupprättades, och föreningen ingicks med Sverge, öppnades underhandlingar med Ryssland om en bestämd gransreglering. Dessa underhandlingar slutades genom fördraget af år 1826, hvarigenom Ryssland vann omkring 1000 qv.-mil af det förra norska territoriet. Oaktadt denna vinst, hade czaren utan tvifvel den gången föga skäl att vara belåten med sin diplomati, ty genom en agen tillfällighet hände sig, att den öfverenskomna gränsen, Jakobströmmen, just går till den punkt af kusten, från hvilken, österut räknadt ingen under hela året isfri hamn finnes och således iutet större sjöetablissement med framgång kan anläggas. Deremot äro hamnarne vesterut från Jakob merendels öppna, under den tid, Oktober —Juni, som de ryska fjärdarne och vikarne äro tillfrusne. Hade ryska diplomaterna varit underrättade om detta förhållande, skulle de heldre lemnat gränsfrågan oafgjord, för att vid lägligt tillfälle ARR ——