Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1855, sida 1

vår förbindelse att vända oss emot den part, som dertill gifver anledning. Sådan är — enligt hvad vi många gänger upprepat — rattskänslans oasvisliga fordran. Väl veta vi, att rättsbegrepp mycket litet aktas inom den höga politiken, (sednast har 1812 års politik derom gifvit oss ett mycket tydlhgt vittnesbörd) men för enhvar, som ställer rättvisan högre än politiken, vore denna än så hög, står den saken i alla händelser fast, att den Skandinaviska neutralitetsförklaringen varit och är för oss bindande. Då vi togo oss friheten anmärka detta straxt efter samma förklarings offentliggörande, hafva vi för vår ringa del fria händer för vårt räsonnemang i detta afseende; deremot hafva vi svårt att fatta huru en rättsinnad och ridderlig tidning som t. ex. Östgötha Cerr. har kunnat ena stunden med all ifver försvara neutralitetsförklaringen, och den andra utropa: nu är stunden inne för Sverge att ansluta sig vestmakterna och begynna kriget mot Ryssland. För vår del hafva vi ogillat neutralitetsförklaringen, men aldrig yrkat, att den stund vore kommen, när Sverge borde gripa till vapen. Vi hafva ansett, att vid krigets öppnande en tidpunkt var inne, sådan som sällan eller aldrig mer torde återkomma, då Sverge kunnat återvinna ett politiskt inflytande och anseende, hvartill vi äro i så många afseenden berättigade, och hvilka det åtminstone icke är svenska folket, som förverkat eller förspillt. Men denna tidpunkt kunde endast då vara oss till nytta, när vi ägt en styrelse, som förmått att framkalla landets bästa och adlaste krafter, som förmått att lifva nationen till de uppoffringar, hvilka kriget ovägerligen kräfver, och till hvilkens ledning af de stora händelserna nationen slutligen kunnat med fullt förtroende hängifva sig. Men nu voro vi ej nog lyckliga att äga en sådan styrelse (något som ock är en sällsynt sak) och derföre ansågo vi det vara bättre att den lyckliga tidpunkten icke begagnades, än att vi skulle hafva företagit ett krig utan framgång, utan ära och utan fördel. Aro då förhållandena i detta hänseende nu förändrade? Har regeringen nu visat nationen större förtroende? Har den nu mera än förr visat sig fatta tidens kraf och sitt kalls dryga ansvar? Hafva andra rådgifvare blifvit kallade till konungens rådsbord, hvilka lemna en garanti för den högre statsmannaduglighet och de mera frisinnade äsigter, hvilka äro nödvåndiga för att deras politik skall kunna omfattas med förtroende å nationens sida? — Ingalunda! Positionen omkring rådsbordet är i detta afseende helt och hållet oförändrad. Om någon förändring inträffat inom sängkammare-rådgifvarepersonalen känna vi ej, men troligt är att äfven denna är densamma, äfven om Bonde och Virgin nu skulle hafva der vunnit en smula mera insteg än förr. Och när så är: kunna vi då med någon synnerlig enthusiasm omfatta en sådan förän. dring i Sverges politik, som den hvilken nu synes förestå? För vår del icke. Äfven om ett aktivt uppträdande å Sverges sida ej stridde emot våra råttshehrepp — något som vii vår opolitiska enfald ej kunna annat än betrakta såsom en hufvudsak — kunna vi ej undgå att emot en sådan handling hysa de största betänkligheter. Dessa betänkligheter afse dock icke våra materiella intressen, för hvilka, så vigtiga de än må vara, dock icke sådana högre intressen få uppoffras, som betryggandet af vår nationella sjelfständighet genom stäckandet af Rysslands alltid hotande våldsmakt; utan ligga, enligt hvad ofvan är antydt, uti bristande förtroende till den närvarande styrelsen. Vi tala nu ej om den oförmåga denna styrelse visat i fråga om landets inre angelägenheter och dess håglöshet eller motvilja att ordna dessa på ett med vår välfärd