Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1855, sida 1

rörelse; de lutade sig mot hvarandra och gledo ned på knå mot golfvet under det de höllo hvarandra omsamnade. Mr Burns som ända dittills förblifvit stum af häpnad, fattade ändtligen sin dotters arm med våldsamhet och försökte att rycka henne ur Eduards omfampie men Fanny gjorde motstånd. — Låt mig vara, min far, sade hon med ett förvirradt utrop, jag har lofvat att tillhöra honom. — Fanny, ni är vansinnig. — Jag har lofvat att tillhöra honom, jag skall ej mer lemna honom. — Min herre, sade engelsmannen som darrade af vrede, vid ert lif, låt denna unga slicka vara. — Hör mig, min far, yttrade plotsligen Fanny under det hon på sina knä vände sig till honom; öfvergif mig och låt mig följa Eduard, jag skall blott bringa vanära öfver ert lysande namn, ty den fläck som döljer min födelse har aldrig tillåtit mig att bära det; jag skall ej lemna någon tomhet uti ert lif, ty jag har aldrig varit för er annat än en samvetsförebråelse eller någonting besvärligt. Jag vill befria er derifrån, min far. Sag er från denna dag att jag är död: denna hvita drägt är min svepning. Farväl, min far, jog är ej mer en furste